Innerligt om och för människan

Vore det inte så skrämmande skulle jag utropa "äntligen!". Redan 1962 slog Rachel Carsons klassiker Tyst vår ner som en bomb. I boken varnade hon för den tysta värld vi gick till mötes när fåglarna dog till följd av miljöförstöring. I TV tvättade den outtröttlige miljökämpen Björn Gillberg sin skjorta i mjölkpulver av märket Prädd, det talades om vikten av närproducerad mat och i skolan bojkottade elever engångsmuggarna i matsalen och gick omkring med egna koppar. En oljekris blev ett tydligt exempel på hur det skulle komma att bli, de mest inbitna bilister sågs plötsligt på de kommunala bussarna och samhället skärpte liksom till sig. Erfarenheten förde med sig en svallvåg som höll i sig ända till någon gång efter kärnkraftsomröstningen. På scen ägnades många kabaréer åt frågan. Anders Linder drog sitt strå till stacken, liksom också salig Jan Bergqvist. Sedan har det varit ganska tyst om denna stora fråga, om man undantar de kämpar som alltid stått därframme och försökt få oss att öppna våra ögon och se rakt in i en minst sagt skrämmande framtid. I elfte timmen tycks det stå klart för de flesta - den globala uppvärmningen, klimatförändringen påverkar oss alla. Ingen, säger ingen, slipper undan. Frågan är bara vad vi ska göra vi människor? Jag antar att det är frågor om vår energianvändning och vetskapen om att hela globen har blivit vår närmiljö som givit upphov till bildande av regionala energikontor som samverkar över Europa. I Norrbotten stavas det regionala energikontoret Nenet, firar tioårsjubileum, och ägs efter en projekttid som EU-projekt av länets 14 kommuner. Nenet fungerar som en resurs för kommunerna när det gäller energirådgivning och frågor kring miljöanpassad teknik och medverkar i olika energi- och miljöprojekt. Dessutom sysslar de med informationsspridning och som en del i det arbetet har de producerat föreställningen Scenario, skapad av Anna Azcárate, Robert Ek och Lars Paulin, som från och med nu bjuds ut till försäljning till intresserade arrangörer. Självklart handlar det om miljön, men mest om människan - Homo sapiens som vandrar mot sitt eget slut iklädd ögonbindel. Det är en berättelse i ord, men lika mycket i musik, som trycker ner ett finger där det känns som allra mest - i den malande oron, i flödet av information, i skulden, ångesten och det hopplösa i hela företaget. Men hela tiden finns hon där - människan, kvinnan. Hon som lever sitt liv, gör så gott hon kan, vill så väl i Anna Azcárates mycket innerliga och högst levande gestaltning. Musiken inte som avbrott, utan som en pågående berättelse som andas, storknar, skrattar. Det är hoppfullt i sig. Dessutom mycket tänkvärt och inspirerande. Det finns inga avlatsbrev i form av utsläppsrätter, framtiden börjar hos var och en av oss, i de små rörelserna - det visste redan 1970-talets förtalade miljörörelse. Nu börjar resten av samhället komma i kapp och hånskrattarna har satt i halsen. I Scenario ger Azcárate, Paulin och Ek prov på politisk teater utan pekpinnar. Inget hårt, snarare mycket kärleksfullt. En föreställning inte bara om människan utan också för människan. Det är vi alla värda!