Innan skymningen faller

Författaren Ludvig Rasmusson som kåserande invigde utställningen och som skrivit förordet till katalogen gjorde jämförelser mellan skymningarna i Paris och Stockholm och konstaterade att "Den blå timmen" ingen annanstans på jorden är så blå som i vår huvudstad. Så talar den fåvitske som uppenbarligen aldrig upplevt den nordliga vinterdagern under Kaamos då hela tillvaron målas i koboltblått och indigo. Vi lever halva året i den blå timmen så vi kan hålla med om det mesta vad beträffar stämning, kura skymning och eftertanke, men vi vägrar att tillstå att Stockholms skymningar är vackrare än våra. Poeten Jacques Werup bidrar med några mer personliga impressionistiska hågkomster av sitt Paris i katalogens eftertexter. Målaren Örjan Wikström som laborerar med ljuset under "l´heure bleu", trogen det Paris han bor i, är nog den av utställarna som tydligast lever upp till utställningstemat. Hans motiv utgörs av svagt belysta interiörer där det utifrån kommande skymningsljuset är den enda ljuskällan. I rummet befinner sig en människa, ofta en kvinna, ibland utsträckt i vila på en bädd, ibland i färd med att klä av eller på sig. På samma sätt som vårt öga uppfattar tingen i de sparsamma ljuset så försvinner också färgerna. Den starkt reducerade färgskalan går från gulrött till blått med uppblandningar av vitt och svart. Det är bilder som, utan andra jämförelser, i sin förtätning har mycket av Nabisgruppens närhet och intimitet över sig. Jag påminns om Walter Sickerts interiörer eller Éduard Vuillards litografiska tryck. Så lever ett samtida måleri vidare på traditionens grund, det bokstavliga fackverk som utgör själva stommen i vårt konstliv. Mikael Kihlmans torrnålar utspelar sig också i ett skymningsland. Men i den svartvita grafiken saknas naturligtvis färgreferenserna. Hans mästerliga bilder är stadsexteriörer, inte just från Paris men från olika öststatsmetropoler som Krakow, Lodz, Kaliningrad och Belgrad. Hans bilder har något förlorat över sig. Utopier som kom på skam. Gatubildernas nötta och skavda fasader förstärks av torrnålens såriga linjer och djupa svärta. Det är ett politiskt och ekonomiskt skymningsland som skildras. I gatornas spruckna asfalt ser vi kartbilder av historien. Aftonstämningens reflekterande motljus ger en aning om något som en gång bars av visioner om ett bättre liv men som nu av olika anledningar går mot mörker och natt. "Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över" som Hamlet uttryckte känslan. Karin Almlöfs målningar är fyllda av en annan mollton, en naturlyrisk. Hon är en bra representant för ett sydsvenskt "gråmåleri". En tradition som är starkt knuten till landskapsmåleriet som sådan men också till purismen där man lagt sig vinn om att reducera form och färg och där landskapsmotiven blir metaforer för stämningslägen. Som i alla andra motivsammanhang blir landskapet en förevändning för att måla. Duken är notbladet, färgerna och formerna skapar klanger, ackord, rytmer och stämning. Det är som bildmusik som går direkt till hjärtat utan omväg över intellektet. Björn Wessman å andra sidan tycks, i förstone, fullständigt strunta i den blå timmen. Hos honom är vemodet och den stilla eftertanken utbytt mot fyrverkeri och färgexcesser. Han är den brännande solklarhetens målare. Färgerna har en temperatur som det sprakar och knastrar om. Ett härligt måleri som får en att fröjdas. Det är lite som med höstens klarhet och färgprakt. En sista hyllning till livet innan skymningen faller. Sedan får vi sitta och hålla i oss.

Innan skymningen faller

Begreppet "l’heure bleu", som fransmännen lär ha myntat, den blå timmen, är den stämningsfulla tiden då dagen övergår till natt.