Innan frosten

Hittills har vi vant oss vid att se Rolf Lassgård som den i och för sig skärpte men ändå ganska sunkige kriminalaren Kurt Wallander, med en fallenhet för såväl whisky som opera och ständigt kandiderande till värdigheten som Årets sämste far. Vi kommer att få se Lassgård i den rollen i framtiden också. Men han får nu konkurrens av Krister Henriksson, som med start i Innan frosten gör en kroppsligen mera nedtonad Wallander. Inte så nedkörd, inte så kolerisk, samt så modstulen och så desperat melankolisk som vi hittills har vant oss vid att betrakta honom. Och jag vet inte vem av Lassgård och Henriksson som passar bäst till den här rollen. Det verkar ju i alla fall som att vi fortsättningsvis kommer att få se dem bägge två ge sig i kast med den av Henning Mankell skapade kommissarien. I vilket fall som helst har Kjell-Åke Andersson gjort en utpräglat bra, om än också såväl tung som dov, kriminalfilm efter Mankells bok Innan frosten. Där förresten inte Wallander själv lika självklart som tidigare befinner sig i fokus, utan där i stället den rollen har övertagits av hans nyligen till polis utexaminerade dotter Linda. Hon spelas här av Johanna Sällström. Och hon är bäst i hela filmen. En lågmält intensiv närvaro, som genomlyser hela berättelsen och som på ett nog så gripbart sätt interagerar med Krister Henrikssons fumlige fader. Henning Mankell har haft en tendens att förlägga stundtals nog så tendentiösa och överdrivet blods- och våldssvallande intriger till den blåsiga skånska slätten och myllan, i sina böcker. Ibland har det varit så mycket brott för Wallander och hans kolleger att ta tag i att hela realismen i det aktuella aktstycket har försatts i markant gungning. De som har läst Innan frosten kommer också att sakna somligt ur intrigen. Man har stuvat om och flyttat omkring en del i filmens handling. Men själv tycker jag bara att det har blivit bättre och att den tillräckligt dova grundstrukturen har vunnit på de grepp som Stefan Ahnhem och Pelle Berglund har utsatt den för. Koncentrerat uttryckt så handlar det om extrem religiös fanatism, faktiskt med grunderna i den Peoples Church of God som grundades av pastor Jim Jones, som i slutet av 70-talet förmådde över 900 människor att tillsammans med honom begå självmord ? i Guds namn ? i en liten by i Guyana. Linda Wallander är bästa kompis med en flicka vars far har försvunnit för länge sedan. Nu kommer fadern tillbaka och visar sig ha planer för en våldsam uppgörelse med statskyrkan och samhället. Dottern dras mellan olika lojaliteter och det är också intressant att betrakta hennes konflikt- och rörelsefyllda relation med den karismatiskt obehaglige fadern. Relationen mellan Linda Wallander och hennes pappa Kurt är inte heller den allra bästa. Han förväxlar dagen för hennes examen och beter sig även för övrigt ganska klumpigt och irrationellt. Men man anar ändå att det kan finnas en grund för dem att utarbeta en ny koppling dem emellan från. Det finns några scener i Innan frosten som sjuder av stark oro och kyligt obehag. Kjell-Åke Andersson har tagit fasta på intrigens komplexitet och man behöver bara tänka ?Knutby? och ?Kristi brud? för att komma någorlunda i fas med det som skildras här. På ett så påträngande och klibbigt sätt. I biroller berörs man av det spel som Ola Rapace, Angela Kovács och andra genomför. Och det går knappast att klaga på vare sig koncentrationen, spänningen eller den minst sagt laddade atmosfären här heller. Det bör alltså finnas utrymme för två Wallander-uttolkare framdeles. Krister Henriksson gör honom på sitt sätt och Rolf Lassgård på sitt. Vem som publiken sedan föredrar ? det får vi väl se.