Hon rymmer. Hon mönstrade på i Sundsvall, gifte sig med förste styrmannen i Alger och blev änka strax efter att fartyget gått genom Suezkanalen. Hon rymmer för att hindra sig själv från att kasta sig i sjön där hennes man ligger begraven på 1935 meters djup.
Det är upptakten till Henning Mankells nya roman Minnet av en smutsig ängel. Väl iland tar Hanna in på ett hotell, som visar sig vara en bordell. Och efter en kort tid är hon åter änka, nu efter bordellägaren. Hon som inte kunde läsa två år tidigare då hon lämnade föräldrahemmet i Härjedalens fjällvärld står nu som arvtagare till en chimpans och kolonins mest lönsamma bordell.
Det var av en tillfällighet Mankell fick veta att det i början av 1900-talet funnits en kvinnlig bordellägare i nuvarande Moçambique. Detta osannolika faktum ligger till grund för romanen, som i övrigt är ren fiktion. Det skulle ha kunnat bli en riktig rövarhistoria, för vad kan inte utspela sig på en bordell? Men Mankell har i stället vävt en berättelse om tiden när det i Europa och bland européer och andra vita ansågs vara en självklarhet att de kunde göra vad de ville med svarta människor. Genom att använda den unga svenska Hannas okunskap om värderingarna beskriver han det som var norm i kolonin, svarta räknades inte bland människorna. Hanna slussas in i sättet att tänka av nunnor, präster och borgerskap, hon får lära sig att alla svarta alltid ljuger, att de aldrig är att lita på. Hon kan se dem i ansiktet men de ser aldrig tillbaka, de tittar alltid ner i marken. Hon har svårt att acceptera det, hon känner igen beteendet från när hon var piga i Sundsvall, när hon inte fick titta patron i ögonen.
Henning Mankell är en mycket bra författare när han inte behöver pussla ihop polisintriger och mordhistorier. Språket i Minnet av en smutsig ängel är långsamt och eftertänksamt. Han tar ned tempot genom att härma den norrländska korthuggenheten. Meningarna är korta, fyllda med innehåll. För att läsaren ska hinna förstå måste hon andas där det finns en punkt, göra en paus och andas ibland för att låta det sagda sjunka in. Det är långt från Härjedalens fjällvärld till Maputo i Moçambique, och det var ännu längre 1904. Henning Mankell vet det och vill att även läsaren ska känna avståndet. Men det är ändå inte längre än att det allmänmänskliga gäller. Det känns mitt i prick när Hanna Lundmark i slutet av romanen tänker att: "De vita älskar inte livet. De älskar tiden som de alltid har för lite av."
Om jag har någon negativ kritik så är det att författaren trampat i en alltför vanlig fälla när han låter den unga, svenska, vita Hanna bli något av en hjältinna för att stödja de svartas sak. Men jag beundrar samtidigt hur konsekvent Mankell står på kvinnornas sida. Inte någon gång låter han pennan slinta och hemfalla åt sexuella fantasier eller liderligheter - de gånger han skriver om verksamheten inne på bordellen är det alltid ur kvinnornas perspektiv.