Att läsa Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland är som att möta huvudpersonen Miira i en trappuppgång i ett hyreshus där lamporna slagits sönder. Tonåringen Miiras ilska genomsyrar romanen från början till slut. Hennes ilska och frustration över att allt är så orättvist svämmar ut över sidorna. Hela hon är arg. Hon knäpper igång sin trimmade cigarettändare och gör ett märke i taket och svär för att pundarna kraschat lamporna. Och hon ondgör sig över att hon måste gå i helfinsk hemspråksklass, "finneballeklass". På det sättet kan hon ju inte lära sig riktig svenska och aldrig bli proffs på någonting. Annat än trappstädning. Och är det något hon inte har tänkt bli så är det trappstädare!
Ingenbarnsland lämnar nog ingen oberörd. Skildringen av en barndom i Göteborgsförorten Gårdsten är brutalt uppriktig. Det känns så nära verkligheten att jag kan tänka att de vuxna som rynkar på näsan åt Miira i boken även gör det när de läser författarens berättelser om dem själva. För Hetekivi Olssons skildringar av "välmenande" självgoda lärare, och andra svenska vuxna som nedlåtande avvisar Miiras aggressiva och uppnosiga attityd genom att vända ryggen till, känns alldeles på pricken.
Det dessa besserwissrar inte förstår är att ilskan som genomsyrar hela den smala, spända kroppen är ett nödvändigt självförsvar för att inte upplösas, för att inte tappa kontrollen, för att inte bli besegrad.
För Miira har drömmar, hon vill lära sig, hon vill bli någonting, men vågar inte visa, varken lärarna eller klasskamraterna, att hon pluggar. Hon förstår att det finns en hel värld utanför Gårdsten dit hon inte har tillträde, och att det beror på "CP-finnballeklassen".
I högstadiet hör hon hur "radhussnobbarna" frågar varandra om de ska gå någonstans och fika. Vad gör man när man "fikar" tänker hon då. För att inte visa sin okunskap sätter hon på "stenansiktet". Den min av oberörbarhet, styrka och ilska hon tränat på framför spegeln. Den mask hon hela tiden bär för att inte gå sönder av trycket inifrån.
Det är inte vacker prosa som fyller Hetekivi Olssons roman utan en strid ström av ord rakt ur munnen på Miira. Det är på samma gång korthugget och ordkargt som det är fyllt med nyskapande egenuppfunna ord och Göteborgsdialekt. Och det går inte att undkomma. Flera gånger har jag tvingat mig själv att lägga ifrån mig boken och gått runt med Miiras ilska kliande under skinnet på mig. Det är en berättelse om en uppväxt på 1980-talet men skulle lika gärna kunna handla om i dag. Det är därför det inte går att strunta i vad Hetekivi Olsson berättar. Det tränger sig fram och skriker i öronen: Lyssna tjockskalle! Det är så här det är! Fatta!