Ingen värme från Hellström

Runt omkring mig ringer människor i sina mobiler och försöker möta upp sina vänner i beckmörkret. Alla vill ha någon att stå nära, kanske hålla om och titta på i samförstånd. Det är mycket nostalgi. Detta är Håkans tredje år på festivalen säger han själv, Stora delar av mellansnacket handlar om minnen, om brorsan som kom hem från Hultsfred 1987 med stora ögon och lillebror som lyssnar med ännu större. Att romantisera det förgångna är en stor del av grejen med Håkan Hellströms musik och det har ju en tendens att lukta lite unket när andra gör det, men det är något med Håkan som gör att det aldrig blir det. Den där desperata jakten efter det frysta ögonblicket, känslan av att aldrig vilja att något ska ta slut och ändå veta att det gör det. Det är låtarna från nya skivan, Försent för Edelweiss som ger mig gåshud ikväll. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, den är perfekt, det är så vackert att man kan gråta. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din är också en höjdpunkt. Sen tror att fördämningarna ska släppa i För en lång, lång tid men blir besviken, den här publiken föredrar tydligt de gamla låtarna. Känn ingen Sorg för mig Göteborg och Kom igen Lena är konsertens mesta markgungnings moment. Det känns överhuvudtaget ganska glest framför scenen och efter ett tag gapar ett tomt hål bredvid mig. Kanske är det den sena timmen, tröttheten eller kylan, något är det i alla fall som saknas ikväll. Inte ens den avskalade Nu kan du få mig så lätt, en klassiker bland extranumrena, får mig att bli varm där jag står och huttrar med en flottig Fish and chips strut i handen.

Ingen värme från Hellström

Det börjar bra, pianoslingan från Tro och tvivel och folkjublet längst fram, det här blir fantastiskt hinner jag tänka. Förväntningarna på Håkan Hellström är som alltid höga då han kliver på Hawaii med Chicago Bulls t-shirt och den klassiska bruna skinnjackan som hängt med sen 2005.