Ingen värdelös julskiva

Julskivan - den allra största (och förmodligen enda) högtidsbundna genren, är en som varje år överbelastas av skivsläpp, till sådan grad att merparten oundvikligen är smärtsamt ooriginell. Vare sig det är Carola eller Bob Dylan så blir resultatet oftast jobbigt på grund av avsaknaden av religiositet, överflödet av densamma, en alltför plastig mysfaktor eller att skivan helt enkelt är värdelös. Turligt nog är detta inte fallet med Snö. BD Pop har nämligen lyckats samla en grupp artister med stor variation och ännu större kompetens, för att sammanställa ett mångsidigt och lagom nyskapande album. Från den drivande 60-talsjulsoul signerad Phil Spector som inleder skivan i Anton Björkenvalls Christmas (Baby Please Come Home), till Ludvig Svartholms sköra The Greatest Gift (Merry Christmas), känns Snö aldrig krystad. Särskilt bra blir det när den igenkännbara melankoli som lätt kan infinna sig, som ett alternativ till julglädjen, skildras i bland annat Martina Lundbergs vackra My Mother’s Kitchen och Olle Nymans tolkning av White Christmas, vilken han återuppfinner i ett hemsökande, ickenostalgiskt ode till saknad. Dess naturliga motpol finns representerad i electronicaduon Cartwalls bidrag Back to June, ett extremt nittiotalistiskt eurodisconummer, men trots att stämningen bryts så fungerar också den till helhetens fördel. Särskilt som dess naiva entusiasm direkt följs av skivans allra dystraste minuter, i Threatened Monkeys Silent Night. På BD Pops Facebooksida har Karl Petersen kommenterat Snö med orden: "Den skivan önskar jag av tomten". För en trevlig julhelg rekommenderar jag att ni tar efter kommunalrådets exempel.