Ingen stor poet - ändå bra

Det är aldrig helt enkelt att följa upp en succé. Markus Krunegård, vars debut Markusevangeliet togs emot av en närmast lyrisk kritikerkår förra året, väljer en oväntad väg och släpper två uppföljare på samma dag. Det rör sig om 1980-talslyxiga Prinsen av Peking och något mer suggestiva rockplattan Lev som en gris dö som en hund. Enligt egen utsago är han den första i svensk musikhistoria med dubbelsläpp, men kanske finns det en anledning till att ingen tidigare vågat sig på ett sådant grepp. Det tycks liksom alltid bli en av skivorna som efter några lyssningar blir stående i skivhyllan och sedermera bortglömd, överskuggad av sitt lite snyggare syskon. Markus Krunegårds album är som väntat inga undantag. Titelspåret på Lev som en gris dö som en hund är förvisso en klassiker efter första lyssningen, men 14 låtar på ett album känns inte helt motiverat när det stundtals haltar ordentligt - framför allt i fullständigt obegripliga Ge mig ingen vit skit ge mig afrobeat. De flesta bestående intrycken kommer i stället från Prinsen av Peking. Mauro Scocco har hjälpt till med att ta ut 1980-talssvängarna rejält och melodierna fastnar snabbt. När örat vant sig vid de plastiga syntslingorna träder dessutom det karakteristiska krunegårdska berättandet fram. Han har aldrig varit någon stor poet med snillrika ordvändningar, men det ligger någonting stort i texternas mänsklighet och desperation. Textjagen irrar fortfarande runt bland fester, kärlekar och ångestnätter - Prinsen av Peking befinner sig mer på festen, medan Lev som en gris, dö som en hund känner huvudvärken morgonen därpå. Markus Krunegård har kanske skrivit in sig själv i historieböckerna genom sitt dubbla skivsläpp, men hans musik skriver ingen historia i år. Det samlade intrycket är bra utan att vara fantastiskt. I och för sig räcker det kanske så - att över huvud taget lyckas få ur sig 26 låtar på ett år, där huvuddelen av dem dessutom är bra, är kanske bragd nog.