Linda Boström Knausgårds ”Välkommen till Amerika” ger en övertygande bild av en klaustrofobiskt existerande familj, men tar sig aldrig vidare från den åskådliga stillbilden, den frusna situationen.
En mycket märklig familj, en dotter (berättaren) som slutat prata och meddelar sig per skrivna lappar, en son som spikat igen dörren, komponerar musik i sitt rum och kissar i flaskor, en mamma som är framgångsrik skådis och tar hem unga adepter, för undervisning och för erotik, och en död pappa som återvänder till dottern på klassiskt vis.
Mörkt, hotfullt, starka känslor men också starka spikar som håller igen dörrarna, en kärlek som alltid kommer för sent, eller inte kan uttrycka sig. Det mest levande händer efter döden när fadern återvänder i flickans syner och ger råd och kommentarer. Han som gick in i alkoholism och sinnessjukdom är då tämligen mild och resonabel.
Det är det hela, ingen rörelse, ingen förändring, ingen utveckling, men många omtag. Av denna korta scen ur ett mycket svart kammarspel, utdragen till en (relativt kort) roman, men ändå otillräckligt som stoff. Jag kan jämföra med ”Helioskatastrofen” som får en storartad förlösning, har en liknande fadersproblematik men klang, vidd och ett magiskt-lyriskt tonfall som övertygade.
Den dramatiska koncentrationen besitter ”Välkommen till Amerika” mer än väl, den dramatiska rörelsen saknar den.