Cecilia Davidsson har sedan debuten 1994, som belönades med Katapultpriset, skrivit inte mindre än fyra novellsamlingar. Den första romanen kom 2005 och först nu föreligger roman nummer två, Det man har och det man drömmer om. Den handlar om en icke namngiven kvinna som inte heller är absolut definierad i ålder, gissningsvis befinner hon sig i spannet 25-30 år. Hon är föräldralös sedan fyraårsåldern och har vuxit upp på landet hos morföräldrarna tillsammans med sin lillebror. Den här sommaren bor hon i friggeboden på morföräldrarnas tomt eftersom hennes kärleksförhållande sedan några år tillbaka har tagit slut. Det är ingen drömtillvaro att bo med en gammal mormor som vakar som en hök över sig. Sedan hennes ungdomstid förs ett ständigt pågående ställningskrig som påminner om ett mor/dotter-förhållande. Men Davidsson får snart läsaren att förstå att det som binder mormor och dotterdotter samman inte har så mycket med kärlek att göra som med plikt och samvete. Dialogen dem emellan är suverän, fast avskyvärd. I stort sett allt dotterdottern gör är fel.
Och dotterdotterns leda vid att allt ska tas tillvara och sparas är fenomenal. Som när hon ska hjälpa mormodern att putsa fönster och får två fönsterskrapor som inte längre har någon spänst i gummit. Då hon klagar går mormodern efter ytterligare en skrapa som har sprucket skaft och ligger i garaget. "Släng dom andra, dom är värdelösa", uppmanar hon mormodern. Och får till svar: "Dom är så gott som nya. Dom slänger jag inte."
Kärleksförhållandet som tagit slut hänger som ett orosmoln över tillvaron i friggeboden. Hon tänker ständigt tillbaka och längtar efter att han ska höra av sig. Men när han sms:ar att han älskar henne så svarar hon inte. Han älskade henne förbehållslöst, men hon hade ständiga anmärkningar. Han var jägare och vapensamlare - hon vegetarian och djurrättsaktivist, det kunde ju bara inte gå. Dessutom tyckte ingen av hennes vänner om honom. De rentav krävde att hon skulle göra slut. Till råga på allt frågar mormodern ständigt efter honom, och anklagar henne för att ha skrämt bort honom genom sitt sätt att vara.
Davidsson har lyckats fånga huvudpersonens vilsenhet i glappet mellan det drömda och det som är. Detta att ständigt undra om något annat varit bättre än det som blev. Huvudpersonen vågar inte luta sig tillbaka och njuta av det som är, vågar inte lita på kärleken när den finns, vågar inte tro sig om rätten att själv bestämma vad hon vill. Som när hon tittar på mäklarbilderna av det hus hon bott i och ser att detta är det hus hon skulle vilja bo i.
Genom att författaren från novellskrivandet så väl behärskar konsten att koncentrera berättelsen blir effekten av den brutna kronologin väldigt effektiv. Kapitlen är ögonblicksbilder, nedslag i de tre skilda tidsepoker som bildar berättelsen: barndomen, tiden i förhållandet och nuet hemma hon morföräldrarna. Det är genomgående korta och likt noveller avslutade berättelser, till och med ett stycke som består av enbart sex rader står för sig självt. Många gånger kan episodberättande bli ansträngande för läsaren. Men Davidsson är skicklig, hon lämnar inte läsaren i sticket någon gång.