Ingen gör det som Karin Dreijer

Fever Ray är Karin Dreijer i liksmink och musikaliskt är det hon åstadkommer på egen hand inte helt väsensskilt från det hon gör med sin bror i The Knife. Det är mindre techno, mer naturlig röst och lite lägre tempo. Och det är förstås bra. Om Karin hade gjort soulpop på svenska som, säg, Veronica Maggio, hade man säkerligen blivit förvånad. Det här är musik som inte kunnat göras av någon annan än den som sjöng och gjorde låtar i Honey Is Cool. Jag kan inte för mitt liv begripa vad hon håller på med. Men jag behöver inte det heller. Ungefär som att jag inte behöver förstå Darwinismen eller kristendomen fullt ut, men har såpass mycket information att jag kan välja om jag gillar det ena eller det andra. Och vad däri jag gillar. Jag gillar texterna, de utomjordiska, eller om det är inomkroppsliga, melodierna. Jag älskar Karins röst, elektroniskt bearbetad eller inte, och själva det faktum att den här skivan får mig att tänka på vetenskap och religion snarare än passande popkulturella referenser. Keep the Streets Empty for Me är allra vackrast. Två ackord, elbas, panflöjt, hypnotiskt beat. Poesi.