Ingen fason på någonting

Vernon God Little fick DBC Pierre Bookerpriset 2003. Boken blev omtalad för att den handlade om en situation liknande Columbinemassakern i USA där två unga killar sköt ihjäl tolv elever och lärare, men boken hamnade nästan i skuggan av berättelserna om författarens eget liv, som varit minst sagt annorlunda.
Med förmögna föräldrar från Australien växte han upp i Mexico och hamnade sedan på glid. Sedan knarkade han sig fram tills han slog igenom som författare.
Nu har han kommit med roman nummer två. Under ett Sverigebesök i höstas förklarade han att framgången med Vernon God Little hade gjort att han kommit fram till att succén var omöjlig att upprepa. Därför sade han sig inte ha någon rädsla att börja med en ny bok, men den måste bli annorlunda.
Han bestämde sig för att experimentera.

det just det han nu gjort. Jag skulle inte vilja kalla det roman, knappast ens en berättelse. Boken handlar om två siamesiska tvillingar i London som efter 33 år av en undangömd tillvaro blir isäropererade eftersom privatiseringen av sjukvården gör att inga patienter har rätt att bo på sjukhem hela livet. De kastas därför ut i staden för att klara sig själva.
Samtidigt i ett fiktivt land i Kaukasus försöker Ludmila att ta sig ut ur krig och fattigdom men hamnar istället på en webbsida för en rysk eskortservice. Den ena av tvillingarna förälskar sig i flickan på internet och de reser österut.
Huvudpersonerna pratar sig igenom vartannat kapitel, det mesta som försiggår skildras via dialog, när det finns en beskrivning kläms den så platt mot boksidan som möjligt med hjälp av hittills aldrig hörda, klumpigt uppfunna metaforer och adjektiv.

otroligt och så långt från realistisk verklighet skulle gått bra att svälja om läsaren kunde förstå tanken med alla orden.
Men när ingen ironi dyker upp, när ingen allegori över tillståndet i samhället ger tillfälle till skratt eller eftertanke då retar man sig på det mesta.
Skildringen av landet och människorna i Kaukasus är under all kritik. Jag trodde först att författaren saknade all kunskap om området, han har till exempel inte ens bemödat sig om att låta namnen på innevånarna i den fiktiva republiken vara något annat än helryska, men i samband med Sverigebesöket berättade DBC Pierre att han varit där som medföljande på en studieresa tillsammans med Läkare utan gränser.
Det är konstigt att förlagen blir så giriga att de ger ut vad som helst bara för att författaren vunnit Bookerpris. Jag förstår inte varför de inte krävt av DBC Pierre att bearbeta historien en sisådär sju varv för att få någon fason på alltihop.