Jakob Hellman var först. Först med att låtsas vara någon annan, men ändå snarlik sig själv.
Redan på debutsingeln Tåg från 1988 gjorde han det. Inte först överhuvudtaget, men en sak som på senare år definierat norrländsk popmusik gentemot den som görs i södra Sverige är detta. Det är inte nödvändigtvis ett värdeladdat påstående. Men en iakttagelse som jag faktiskt har fog för. Det finns avvikelser från detta, och ännu fler exempel på folk som skriver svenska texter som är vansinnigt bra ändå: Kajsa Grytt och Tomas Öberg för att nämna några. Men Magnus Ekelund, Martin Hanberg, Annika Norlin och Peter Nuottaniemi är alla norrländska textförfattare som gärna går in i roll, som fejkar ett biografiskt sammanhang. Och Jakob Hellman kommer från Vuollerim och han har påverkat oss alla, på ett eller flera sätt.
- Vissa artister, jag tycker det är lite tråkigt ibland, vill förmedla samma energi som publiken, de berättar om sig själva, sådär som alla gör. Jag tycker om att se sådana som är lite mer än så. Så det stämmer nog, jag går ofta in i roll. Skriver skenbart biografiska texter, som exempelvis Tåg.
Det var länge sedan det kom något nytt med Jakob Hellman. En enda skiva på 22 år. Men det har förstås sina orsaker. Inga jag vill lägga mig i dock. När man är redo är man redo, innan går det inte. För det är ju inte så att Jakob Hellman skulle få det svårt att få ut en skiva. ... och stora havet är utsedd till "Den bästa svenska skivan någonsin" flera gånger om, bland annat av Nöjesguidens läsare, 2003.
Beställningsjobb
- Till vardags är det inte så roligt med musik alla gånger. Då vill man ha ett vanligt jobb och komma hem och kolla på tv klockan fem. Och när man är borta ett tag, är det svårt att gå in i musiken igen. Jag skriver inte så mycket låtar heller, men jag har ett "paket" med låtar som jag håller på med, som jag tror kan funka tillsammans, och så har jag några enstaka låtar som inte fungerar med de andra. Men jag har ingen brådska.
Jag har sett Jakob spela live, akustiskt, några gånger de senaste åren, och då har han blandat nya låtar med gamla och covers. Men på förrförra sommarens turnépaket med bland andra Reeperbahn och Alphaville, spelade han bara skivan rätt upp och ned.
- Ja, det var ett beställningsjobb. Jag har inga problem med att spela de gamla låtarna. Ibland tycker jag inte så mycket om dem, men för det mesta gör jag det. Exempelvis är andra raden i Vara vänner lite folkhögskoleakademiskt snårig. Men låtarna är ju som de är, det är ju så de låter. Ibland känns det som att jag är anställd av skivan. Den är utanför mig, och låtarna blir bättre inför folk. Som att de betyder mer då.
Det är få förunnat att kunna skriva så pass komplicerade låtar som samtidigt känns så självklara, som att de inte kunnat låta på något annat sätt.
- Jag är ju stolt över låtarna. Bäst tycker jag Hon har ett sätt är. Den rymmer mycket, det spelar ingen roll om man spelar den i en kyrka eller på en klubb, den hittar alltid rätt stämning.
På lördag spelar Jakob Hellman på Musikens makt, på Gültzauudden. Med ett band bestående av folk från Luleå, med rötter i Park Hotell.
Blir det några nya låtar?
- Ja, det tror jag. Tre-fyra stycken borde det bli.