<P>Den svåra tvåan. Och trean där artisten ska födas på ?nytt?. Ni känner till den gamla musikskribentklyschan när ni ser den och det sämsta med den här plattan är att det känns precis som att det är det som Joss och hennes bolag varit rädd för här. Som att man försöker lite för hårt med att fortsätta jobbet från debuten, då hon cementerades som den unga vita tjejen med gospelröst som ska ta svart musik till det vita popväst. <BR>Raphael Saadiq är inkallad som executive producent och han har gjort merparten av låtarna, Joss kan sjunga men hon kan inte sjunga som Raphael. Jag älskar Raphaels musik så mycket att jag känner igen en låt han har skrivit innan första versen är över. De snirkliga stråkfigurerna. Funkbasen. De studsande trummorna. Precis som man känner igen en typisk Dj premier banger så har Raphael i det närmsta patenterat sitt gospel-soul sound sedan han splittrade Lucy Pearl. <BR>Det finns i alla fall ljuspunkter här, framför allt i arrangemangen. Bad Habit och Tell me what we gonna do now är givna vinnare även om den sistnämnda är pinsamt lik No woman no cry, fast förfinad genom Saadiq-typiska stråkar. <BR>Jag lämnas ändå med en viss besvikelse. Gäster som Raphael, Common och Lauryn Hill överglänser tyvärr huvudpersonen vilket blir oundvikligt trist när det är Joss Stones namn på plattan och ingen annans. Men främst skräms jag av avsaknaden av direkta radiohits. Det är ändå till den vita popmedelklassen det här ska säljas, inte till vintagesoulsnubbar med ebay-användare och allt Raphael gjort på vinyl i skivhyllan.<BR><BR>Lyssna istället på: Raphael Saadiq ? Instant vinatage</P>
