In the Mood med Miller
Glenn Miller; det var collegedans och storband under den gyllene swingepoken, säg 1935 till 1945. Ett livligt brass och en saxofonsektion som under ledning av den ljusa klarinetten strävade mot det söta och svängiga soundet som var Millers unika. Bättre dansmusik har väl aldrig funnits, och inte populärare. Det tog många år och en ny tid innan Elvis slog Millers otaliga skivförsäljningsrekord.
Men det är inte det jag tänker på när jag lyssnar till Jan Slottenäs vackra Millersound, inte den sorgen i återhörandets glädje. Det är inte svänget eller dansen jag saknar; det är inte på det sättet jag formulerar, att det var bättre förr, att någonting gått förlorat.
På höjden av sin karriär tog Miller värvning i amerikanska armén och drog till Europa med sin orkester. På den tiden var Amerika och England "the good guys". De slogs sida vid sida och kring julen 1944 började man hoppas på seger. Då handlade det om frihet och hjälten kunde heta Ike, Monty eller till exempel Menige Ryan och älskas av alla. I dag heter den jäveln Rumsfeld, Cheney, eller Lynndie England; kommer ni ihåg henne, hon som satte hundkoppel på sina avklädda irakiska krigsfångar och lät fotografera sig framför dem.
Glenn Miller försvann i samband med en flygning över engelska kanalen i december 1944. Han kom aldrig fram till sin julkonsert för de allierade styrkorna i Paris. Och när jag egentligen helst av allt vill dansa till Chattanooga cho cho, tänker jag att det kanske var redan då som helvetets portar glipade och Amerika började vittra sönder.
Till nästa jul är Jan Slottenäs fantastiska storband och deras Christmas show in a Glenn Miller Mood inbokade till Kulturens hus i Luleå, för att därefter bli återkommande gäster i Norra hamnen.
Så jobbar vi med nyheter