På Johan Melbis vackra omslag, till Linus Gårdfeldts andra bok, Gråbergsång, samsas de grafitgrå nyanserna. Kläder ligger slängda på marken i ett skogsparti, vassa grenar, ormbunkar som strävar, en gammal kudde invid ett träd, en slangbella. Det är en fyndplats av det slag som kan återfinnas i utkanterna av snart sagt varje stad. Urbana rester som naturen arbetar på att införliva.
Kanske är det till en sådan plats diktjaget i Gårdfeldts bok gärna söker sig: "Jag rör mig hela tiden bort från mig själv. Sitter / vid skogsbrynet och bryter mig själv till kvistar." Här tecknas en välbekant svårighet att finna sig i stadens härjningar, i dess svek mot naturen, mot det ursprungliga, vad nu det är. "allt som är jag ska lossna" heter det emfatiskt. En process med våldsamma förtecken, där udden är vänd lika mycket mot civilisationen som sådan som densammas inflytande över den egna personen.
"Det är någon som springer över torget. Mossa och kvistar lossnar från ryggen." Vem är det? Eller kanske snarare: vad är det? Det tycks inte bättre än att det springer runt troll bland människorna. Jaget kan skymta deras svansar, deras hattar, och finner sig snart indragen i deras krets. Det är en överraskande vändning i en diktsamling som till en början mest stillsamt tycks kontemplera sakernas tillstånd, melankoliskt, medan ett tunt regn faller utanför fönstret.
Trollen bjuder in, stinkande av sopor och bensin (allegoriska kopplingar till välfärdssamhälle kontra rå hemlöshet låter sig göras för den som så önskar), till förlustande i sin kula. Man äter kyckling, låter kropparna söka sig till varandra: "Vi gnider oss sönder, vi stiger och stiger. Låt oss stiga som / en rök, låt oss ryka." Gästen tycks vara länge väntad men samtidigt som trollen är varmt välkomnande är det som att de dränerar besökaren på allt av kraft och liv. Återkomsten till staden blir svår.
Gårdfeldts bok lånar sin titel från Frödings berömda dikt, men skulle också kunna läsas i ljuset av samme författares "Ett gammalt bergtroll" från Stänk och flikar (1896). Fröding iklär sig där trollets dräkt för att lättare kunna åskådliggöra sitt främlingskap inför människorna. Det är ett troll som slits mellan sin beundran inför prinsessans vackra lockar och sin önskan om att äta upp henne. Hans kärlek är illa sedd, hans ondska lika fruktad som förväntad. Han väljer att inte överbrygga avståndet till människorna, utan lätt förgrämd stanna där han är. I Gårdfeldts bok straffas jaget då det, från människohållet till, just försöker överbrygga detta avstånd. Naturen konsumerar och spottar ut: "Det svindlar till i mitt huvud, jag sjunker ner på golvet. Det / blinkande ljuset, det obehagliga ljudet."
Dikter med den här typen av motiv är 2012 något av ett risktagande. Gårdfeldt saknar nästan helt det beräknande och distanserade drag som återfinns i stora delar av samtidslyriken. Han skyr all smartness. Vi kommer inte att få se honom skriva Twitter-dikter eller ägna sig åt konceptuella operationer. Gud ske pris. Sådant sker redan i överflöd. Det han i stället bjuder har sina goda och mindre goda sidor. Här finns både mod och naivitet. Hans anslag är befriande skyddslöst men har också en dragning åt det konventionella, åt förenklingarna. Att beskriva naturens närvaro i staden med att "det rinner björksav ur alla sprickor" hör till det senare. Inte heller förmår jag dela poetens milt primitivistiska grundsyn på staden kontra naturen (ett fenomen som i sig är sprunget ur urbanismen). Men något i denna bok leder bort, hem, in i en trollkula.