Sweden Rock Festival
Sångaren Anders Fridén är otroligt duktig men jag känner att han inte går för full kapacitet. Han känns lite osäker när han småtramsar med publiken hela tiden. Lite mysfarbror sådär. Jag måste väl erkänna att jag inte är ett så stort fan av In Flames. Men de är nog det enda svenska bandet som platsar på Festival-stage som headliner. Och vilket bör tilläggas det enda svenska bandet som kunnat växa sig stort utan att helt förlora fattningen. Joakim Cans i Hammerfall har helt förlorat sig i körslag och fjortismetal. Nog för att jag tycker att In Flames med gränsar till fjortismetal men de har behållit stilen.
Konserten på SRF bestod nästan bara av nya låtar plus massa fyrverkerier och smällar. En låt jag verkligen gillade var My sweet shadow som fick mig att vilja kolla över In Flames igen. Spelningen var väl utförd med ett gästspel av Lisa Miskovsky på Dead end och Linus på linjen shower på skärmarna. In Flames är tveklöst ett av Sveriges skickligaste liveband. Det kan man se även om man inte gillar musiken. Något som drog ned upplevelsen var vädret. Det var jättekallt och blåste. Då hjälper det inte med hitkavalkader och ljusa eldshower. In Flames kan vara riktigt nöjda med spelningen och jag känner mig lite mer hoppfull över att än en gång få känna på den metalmagi som skapades av skivor som Clayman och Whoracle.