Imponerande nattlig uppvisning

Festspelen i Piteå 2005 Nattkonsert: Birgitta Svendén, mezzosopran; Matti Hirvonen, piano; Mattias Sandlund, piano. Öjeby kyrka fredag 8 juli.   Sent på fredagskvällen gav Birgitta Svendén prov på sin utomordentliga sångkonst i Öjeby kyrka. Det blev en imponerande uppvisning, där hon utnyttjade hela sitt omfattande register för att återge dramatiken och dynamiken i sångerna. Att Johannes Brahms och Richard Strauss stod på programmet var ingen överraskning, inte heller förekomsten av namnet Mahler. Nu är det emellertid inte om Gustav Mahler det handlar utan hans hustru Alma Mahler, som förvisso på sin tid var omskriven och omtalad men knappast som kompositör. Alma Schindler var en firad skönhet i Wien, som 1902 till allmän överraskning gifte sig med den 20 år äldre berömde kompositören och dirigenten vid statsoperan och för Wienfilharmonikerna Gustav Mahler. Det äktenskapet började inte så bra ? hon fick lov att ge upp sina konstnärliga intressen, framför allt var hon en musikaliskt högt begåvad som hade tagit lektioner av kompositören Alexander von Zemlitzky, som för övrigt hade haft en förbindelse med. I familjen Mahler fanns det emellertid inte utrymme för mer än en kompositör och det var Gustav, den redan etablerade och oomstridde. Så Alma fogade sig trots att de få kompositioner hon hunnit publicera röjde en osedvanlig begåvning. 1911 dog Gustav Mahler och därefter tillkom ytterligare några sånger. Snarare var hennes passion att omge sig med berömda konstnärer i tiden. Hon gifte sig med den berömda Bauhaus-arkitekten Walter Gropius, som hon redan under äktenskapet med Mahler haft en förbindelse med. Det nya äktenskapet blev omtumlande och hon hade en affär med konstnären Oscar Kokoschka, innan hon skilde sig från Gropius för att 1929 gifta sig med författaren Franz Werfel. Alma och Franz Werfel flydde från Wien undan nazismen 1938 till Frankrike och därifrån till USA i samband med den tyska invasionen 1940. Franz dog 1945 men Alma levde ända till 1964 efter ett liv som naturligtvis har inneburit stoff för många författare, dramatiker och filmskapare. Man kan förstås undra över vad som hänt om herr Mahler inte varit så tjurskallig och trångsynt utan i stället genast erkänt hennes genialitet och uppmuntrat henne. Först strax före sin död gav han henne sitt oförbehållna erkännande men då var det för sent. Birgitta Svendén sjöng Alma Mahlers fem sånger, tonsatta dikter av bland andra Dehmel, Heine och Rilke, ur vilka Alma i sin musik som i extas understryker kärlekens och naturens mystik. Hon står fram som en helt självständig konstnär i kretsen av de mer berömda Strauss, Schubert, Brahms. Matti Hirvonen visade här och konserten i övrigt vilken skicklig pianist och följsam ackompanjatör han är. Ett par sånger av Johannes Brahms till ackompanjemang av inte bara piano utan också cello ingick också i konserten, Gestillte Sehnsucht och Geistliches Wiegenlied. Den senare inleds ordlöst av cellon (viola är det föreskrivna instrumentet) med den välkända koralen Marie´s Wiegenlied. Cellons djupa klang i händerna på Mattias Sandlund passade emellertid alldeles utmärkt till dessa båda av rofyllda naturstämningar präglade sånger. En som i likhet med Alma Mahler hade svårt att nå fram var engelsmannen Frank Bridge, framstående kammarmusiker men kompositör i det fördolda. Han togs fram i rampljuset av Benjamin Britten, som tog lektioner av Bridge och betonade den stora betydelse som denne hade för hans utveckling. Och de tre livsbejakande sånger, den första för övrigt av William Shakespeare med den i sommarvärmen uppfriskande titeln Blow. Blow thou Winterwind bekräftar Brittens uppskattning. Richard Strauss hör ju till giganterna på liedens område och fick avsluta den relativt korta men intensiva konserten. Cäcilie, som ångar av åtrå och bankande hjärta, gick visst inte fram så bra under invigningskonserten men desto bättre nu tillsammans med den längtansfulla Zueignung ? ofta hörd som extranummer. Nu blev det en annan, en nordisk men sannerligen inte mindre kärleksfylld sång: Edvard Griegs Jeg elsker dej, som H C Andersen skrev texten till.