Imponerande historieverk om svenskt och samiskt

Lennart Lundmarks bok Stulet land är en utmärkt lärobok i två ämnen. Först och främst om samerna och deras ställning i staten Sverige. Men minst lika mycket om det som ibland kallas statens klasskaraktär, kanske den svenska statens karaktär av stark ämbetsmakt.
Bokens undertitel är nog så exakt, ”svensk makt på samisk mark” visar i vilken riktning historien rört sig. Från ett tillstånd där makten reglerades helt lokalt, inom den samiska samfälligheten, till ett tillstånd där modernt nationalstatstänkande etableras över ett mycket gammalt folks område, med känt resultat.
”Berättelsen om hur om hur samerna förlorade sina marker är ingen Vilda Västernhistoria fylld av ytlig dramatik och våld”. Nej, det handlar nog mer om den svenska modellen, den historiska versionen av vårt statsbygge, den som handlar om fogdar och ämbetsmän. Och förvånande ofta blir statens politik formad utifrån något som är en blandning av slump och ämbetsmännens överdrivna ordningssinne.
Det börjar hyggligt och håller sig så i många hundra år. 1700-talet är samernas bästa tid, skriver Lundmark, och de norrländska kuststäderna kanske inte överlevt om det inte varit för den lönsamma lapphandeln med pälsverk, torkad fisk och renkött. Samerna dignade inte under någon jättelik skattebörda, inte ens under stormaktstidens utpressningsår. Visserligen gjorde Karl IX ett försök med en överbeskattning under tidigt 1600-tal, men det leder bara till att samerna flyr Lappmarken. Och rörliga skatteobjekt är inget att ha.
Nej, det är 1800-talets nationella strömningar och den moderna synen på äganderätten som på allvar börjar pressa samerna tillbaka. Sedvanerätt och all den icke-skrivna ordning som fanns i sameland stod sig slätt mot jurister och byråkrater. Men innebörden i ordet ”ägande” har inte heller legat fast genom århundradena. Staten har även gjort anspråk på vanliga bönders mark, bland annat genom att hävda att de måste ha skriftligt bevis på att de förvärvat sin jord.
Stulet land är ingen polemisk partsinlaga. Lundmark är noga med att påpeka de många gynnsamma faktorer som genom århundradena gjort samernas läge relativt gott.
Men hans dom över de två senaste århundradena systematiska undanträngning av samisk rätt och samhälle är hård. Mark och rätt handlar ytterst om makt. Och 1800-talets nationella, rasistiska och kulturella ideologier (lapp ska vara lapp) skapar en lösning vars konsekvenser alla fortfarande får dras med. De avslutade och pågående målen om renbetesland visar att den nationella frågan och samerna ännu inte är rättvist ordnad.
Lundmarks bok är utomordentlig historieundervisning, hans språk är vitalt, träffsäkert och buret av ett patos och ett temperament som dock låter vetenskapsmannen verka ifred. Men hans förklaring om det historiska Kvänland, vars rester senare fortlever hos de omtalade birkarlarna, tror jag bestämt inte alls på. Där hänger sig Lundmark åt samma nationella överkonstruktioner han annars vältaligt och korrekt kritiserar sönder och samman.
Stulet land är utan tvivel den bästa och bredaste översikten för alla som vill tränga in i samisk historia. Från urtidens dimgestalter till nutidens internationella konventioner om minoritetsfolkens rättigheter sträcker den sin skildring. För alla länsstyrelser i Norrland och för en mycket bred allmänhet borde den vara obligatorisk läsning.