Det här är inte mitt land
Kristian Lundberg
Atlas
Ny bok
Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land samlar ett antal artiklar till ett sammanhängande tema, sången om det förlorade paradiset.
Från de fattiga har tagits vad de knappt har, hos de rika har större egendomar tillfogats efter medveten plan och politik. Hela tanken på att rättvisan också kunde vara en samhällelig och politisk uppgift har gradvis dött bort trots att värdegrunderna står som spön i backen på varenda kommunalt gatukontor. Det är ingen tes han driver här, det är sakbeskrivning.
Men Lundberg låter upprördheten styra pennan och tanken alldeles utan reglage. Blandar därför samman alla slags samhällsproblem till en slags indignationsgryta som kokas med asylsökandes diskriminering, kvinnomisshandel, privatiseringar, klassklyftor och alla skolans eviga problem. Allt är problemet och allt behöver göras om. Jämmerdalen ropar efter fröjdesalen, men det betyder att vi har en text som samtidigt är alldeles för mycket och alldeles för litet.
J´accuse utropar Lundberg, men har inte märkt att ingen längre försvarar det han så starkt avskyr, den nyliberalismens brutalitet i vars verkningar vi lever. Problemet är att ingen orkar formulera visionen om dess motsats. Fastän opinionens vindar blåser vänsterut allt starkare för varje valbarometer.
Vi lever i ett stort skri av längtan efter en plan, ett mål, en vision som inte innebär att hata den andre, inte handlar om fortsatt utplundring av världen och människan, inte sätter girighet och tom konsumism före humanism och solidaritet och varsamhet med jord och natur. Vi ropar efter ett nytt paradigm att hoppas på och leva efter.
Det finns ett grundproblem i Lundbergs syn, han skådar ett Sverige som inte längre finns och bekymras. Men detta har alltid varit fallet och politisk nostalgi har aldrig löst problem, tvärtom försvårat framkomligheten. Varken folkhem, Brunnsvik eller efterkrigsprogram har svaren. I avslutningskapitlet konstaterar Lundberg uppgivet ”Jag har inga svar att ge, bara frågor”. Där beskriver han själv en annan av bokens otillräckligheter; det räcker inte med den omsorgsfullt formulerade sucken, av en författare förväntar man sig tanken också.
Vi vet onekligen en hel del, ändå står vi utan plan. Och då kanske man kan överse med bristerna i Kristian Lundbergs indignation. Han belyser allas vår maktlöshet. Och hans beskrivningar av ett Malmö som inte längre finns har ett slags egenvärde i sin sorgsna tillbakalängtan.