Långt innan Watain, till och med innan Venom, sminkade sig Jaz Coleman svartvitt och vrålade om jordens undergång. De har alltid varit lite knepiga, Killing Joke. De tidiga skivornas kompromisslösa och väl så enformiga hårdrock ersattes av en slags mörk, tråkig disco. Fast såväl hårdrock som disco är fel ord. Men antagligen var det vad man trodde man höll på med. Och antagligen var det därför man satt hjälplöst fast mellan tre stolar märkta med: Goth, Postpunk och Industri.
De har lagt av, återförenats, haft paus och gud vet vad, hur många gånger som helst och nu är det plötsligt nu. En ny skiva, givetvis med en pretentiös titel med romerska siffror som markerar detta Nu, som precis som tidigare försöker sätta sig på alla de här stolarna samtidigt. Och jag vet inte, men jag tycker ändå man lyckas hyfsat bra. Här och var som
i exempelvis Corporate Elect, påminner det om Motorheads underskattade Another Perfect Day, andra gånger om sina egna tidiga skivor. Det är väl egentligen bara när de ska spela annat än superförbannade som det blir lite, hur ska jag säga, vilset. Killing Joke klär egentligen bara i storhetsvansinne och ilska. Och även om de kläderna inte sitter riktigt lika snyggt nu som när man var yngre och smalare så är det ändå dem man trivs bäst i, och så man som lyssnare vill ha det, om man alls vill ha det.