Soldater. Om kamp, dödande och död.
Sönke Neitzel, Harald Welzer
Översättning Svenja Hums
Brombergs
Sönke Neitzel, en av författarna till den uppmärksammade boken Soldater, hittar av en slump hemliga avlyssningar av samtal mellan tyska marinsoldater, dokument som transkriberats ord för ord från september 1943. Under hela kriget hade britterna systematiskt avlyssnat företrädesvis tyska krigsfångar. Protokollen ger inblick i vad soldaterna pratade om när kriget pågick och när de var ovetande om att de avlyssnats. Skillnaden mot tidigare forskning, där självcensur utgjort ett filter, ligger i att avrättningar, våldtäkter och plundringar är alldagliga inslag i samtalen. Extremt våld hör till vardagen och soldaterna kan prata i timmar om det, men också om flygplan, bomber och kvinnor. När Neitzel så hittar en liknande samling i National Archives i Washington, dubbelt så omfattande som den brittiska, behöver han hjälp.
Neitzel är historiker och medförfattaren Harald Welzer, socialpsykolog. Tillsammans går de till botten med ett unikt källmaterial som i mycket förändrar synen på de tyska soldaternas agerande, men som även demaskerar militärt tankemönster som helhet. Författarna rekonstruerar med hjälp av arkivmaterialet soldaternas referensramar: hur de såg på sig själva, motståndarna, Adolf Hitler och nationalsocialismen och varför de fortsatte strida när kriget så uppenbart var förlorat.
Med Welzers socialpsykologiska perspektiv faller mycket på plats. Det råder ingen tvekan längre om att människan är ett flockdjur och att hon i krig och som soldat mobbar ut den som vägrar döda. Redan Stanley Milgrams lydnads- och Philip Simbardos fängelseexperiment visade mycket tydligt hur människans känsla för auktoriteter och socialt gruppbeteende (bödel/offer) påverkar ens beteende. När de allierade nådde tyska gränser hösten 1944 hade generalerna accepterat ”plikten att gå under”. Kapitulation tilläts inte, inte ens om striden var förlorad. Föreskrifterna för japanska soldater var ännu striktare: självmord framför risken att bli krigsfånge. Gruppbeteendet är likartat oavsett nationalitet eftersom andra referensramar råder i krig. Song My och löjtnant Calley är ett annat exempel.
Flertalet av de tyska soldaterna krigade inte av övertygelse och brydde sig inte om politik. De såg det som ett jobb där våldet inte fick några konsekvenser, utan tvärtom normaliserades. Vi handlar som vi tror att vi förväntas handla och den enskilda soldatens beteende i krig blir obegripligt, skriver författarna, om det inte sätts i relation till gruppen. Att tyska soldater utlöste en våldsvåg som saknade motstycke i historien förklarar de i första hand med den gruppspecifika våldspraxisen, motiven var sällan kognitiva.
Människor blir slavar under sina överlevnadstekniker, skriver Neitzel och Welzer och förändringarna i Tredje riket blev snabbt så inflytelserika att de inte nådde upp till reflektionens nivå. Det är dags, menar de, att sluta överskatta ideologiernas betydelse och istället betrakta våldet ur ett icke-moraliskt perspektiv, (något som Slavenca Draculic konstaterade att också hon gjorde under de Jugoslaviska krigen: som social varelse var hon inte så komplex i krig).
Soldater visar vår beredvillighet att manipuleras till i stort sett vad som helst. Först när den insikten droppat ner i det allmänna medvetandet kanske den kan desarmera nationalistisk fanatism och illusionerna att det i krig finns en god och en ond sida.