Illbatta gör comeback

Historien om Illbatta Boogie Band började på arrange-manget Rock Night i Kiruna 1985. Två medlemmar från proggbandet Aldrigilivet och två medlemmar från hårdrockscombon Rosso gick samman för att göra en spelning under namnet The metanol drinkers with white sticks and cheap sunglasses. ? Vi spelade ZZ-top låtar och hade lösskägg av garn. Det var ett medvetet dåligt skämt, säger gitarristen Mats Dahlberg. Men att spela var så roligt att bandet fortsatte. Namnet byttes till det lite mer sansade Illbatta Boogie Band. De var illbattingar på samma sätt som Emil i Lönneberga. ? En fördel med namnet var att det hade funkat vid en eventuell utlandslansering. Vi hade blivit ?Ill but a boogie band? (Sjuk, men ett boogieband), säger Mats Dahlberg. Bandet gav ut en skiva, men det var som liveband illbattingarna skapade sig ett rykte. Personliga tolkningar av bluesrock-klassiker blandades med egna låtar. Mellan 1987 och 1992 gjorde de mellan 40 och 80 spelningar per år. ? Vi satsade oerhört mycket på energi. Fullt ös på en liten rökig pubscen var vår stil. Massor med människor som dansade, ibland dansade de på oss, säger sångaren och gitarristen Anders ?Ante? Eklund. Gamla minnen Mats Dahlberg och Anders Eklund kommer igång rejält när de får chansen att berätta om gamla konsertminnen. ? På en spelning här i Kiruna var det en kvinna som ställde sig på ett bord och strippade. Arrangören ville att vi skulle sluta spela, men vi fortsatte, säger Anders Eklund. ? Den längsta spelningen vi gjorde var i Narvik. Efter att vi klivit av kom det en mössa full med mynt till logen. Publiken hade samlat ihop pengar för att få ut oss på scenen igen. Vi spelade i sex timmar, säger Mats Dahlberg. ? En annan gång i Riksgränsen minns jag att Ante låg på publiken och sjöng. Vi hade klivit av efter jag vet inte hur många extranummer. Men när publiken klappat in oss i 15 minuter kom arrangören och sa till oss att ?nu får ni f-n spela?. De oändliga spelningarna var ibland påfrestande. ? En gång i Västerås hade jag 40 graders feber, då ville man bara att det skulle ta slut, säger Mats Dahlberg. 1992 hade Illbatta Boogie Band nått en nivå där de nästintill kunde leva på musiken, men då lades bandet ner. ? Det var oerhört slitit med alla resor varje helg. Sedan kom det in barn i bilden, säger Mats Dahlberg. ? Vi repade stenhårt och var väldigt tajta. Kanske var det därför vi tröttnade. Det kändes som att vi varken kunde bli sämre eller bättre. Det blev för mycket rutin. Comeback Men i kväll (läs i går) är det alltså dags för en tillfällig comeback efter ihärdigt tjatande från Kirunafestivalen. ? Men det är bara den här spelningen, sen är det färdighaft, säger Mats Dahlberg ? Förhoppningsvis kommer alla som dansade till oss för 15 år sedan att dyka upp. Det kommer att bli ös nu också. Det ska bli väldigt kul att vara med och skänka glädje till Kirunaborna. Den här festivalen är oerhört viktig för Kiruna. Det är därför vi ställer upp, säger Anders Eklund.

Illbatta gör comeback

En tradition på Kirunafestivalen har varit att låta lokala insomnade storheter göra återföreningskonserter. Sedan 2001 har man försökt få det beryktade bluesrockbandet Illbatta Boogie Band att göra en tillfällig comeback. I år blev arrangörernas böner hörda.