Ikea och nygammal soul

aeDweles karriär som soulsångare startade på allvar i och med refrängsången på singeln Tainted, från rapgruppen Slum Villages platta Detroit Deli för snart fyra år sedan. Andwele Gardner, som han egentligen heter, var egentligen för feg för att sjunga till en början och likt många andra kända Detroitartister så startade Dwele som rappare på nittiotalet. Via klubben Captain Mahogany, dit Slum Village med renässansproducenten Jay-Dee i spetsen brukade komma för att lyssna på Dwele, hittade han dock rätt när just Slum föreslog att han skulle lägga rappen åt sidan och börja sjunga. Resten är på god väg att bli soulhistoria. Demoplattan Rise, från 1998 orsakade en buzz i och kring Detroit. Debuten Subjekt på storbolag gav honom ett namn i hela USA och färska releasen Some Kinda har tagit Dweles till Europa. Receptet på Dweles framgång stavas lika delar multiinstrumentalist som smörsångare, fast inte smörsångare på det sätt du tänker på Barry White. Dwele låter mycket mer lågmält och svävande, än mörkt och buskisklyschigt. Pappan blev mördad Andweles pappa blev mördad när Dwele var tio. Innan dess hade pappa lärt Dwele att spela både piano och trumpet. På Some Kinda spelar Dwele allt utom trummor, dessutom skriver han det mesta materialet helt på egen hand. Vi träffar Dwele inne på skivbolaget EMI:s kontor i Stockholm. Henrik Olsson från SVT har precis tvingat (?) Dwele att bli intervjuad, sittande vid ett piano. Precis så som som soulartister skildrats enligt mallen 1A. Jag tänkte försöka mig på nåt annorlunda ? det ser nämligen ut som om Dwele och hans manager behöver väckas till liv lite. Skiner upp Hans manager, Tim sitter och sover mot en vägg. Dwele skiner dock upp rätt kvickt när jag redan i inledningen nämner låtar som A.N.G.E.L, som allra först dök upp på white labeln (demovinyl) Rise, från sent nittiotal. Nu kanske han kan glömma gruset i ögonen för ett tag, hoppas jag. Att döma av dina låtar verkar du vara ganska tvådelad. Från den lena kärleksfulla killen på A.N.G.E.L, till drömmar om att vara pimp på P.I.M.P.s Dream?  ? Ha, ha, well (lång tystnad)...I sångerna du menar snackar jag mer om att vara en pimp i den bemärkelsen att jag lever bra, oavsett om jag har bling runt halsen, eller ?gator boots? (krokodilstövlar, typisk pimp-klädsel, red anm.) och 50 cent i fickan, utan att ha råd att hålla frisyren i trim. Vad tycker du annars om hela den där pimpkulturen och vad den står för?  ? Jag vet inte riktigt ... jag menar, det är underhållning det är väl så man ska se det. Jag vet inte riktigt vad annars jag ska svara dig. Jag är ingen pimp själv så jag kan inte riktigt svara för det, och vet väl ungefär lika mycket om den kulturen som vem som helst. Det är väl ett sätt att leva sitt liv för några, mitts är musik och det kan jag berätta allt om. ?Du verkar inte ha den där bling-bling-stilen själv att döma av de kläder du har på dig nu?  ? Nej, nej det är inte alls min stil. Jag är mer laidback, det här är min egen stil av bling som jag har runt halsen (Dwele håller fram en smal silverlänk av modell ?dogtag?, reds.anm). Jag kallar det för ?suttle-bling?. Vad betyder din bakgrund i hiphop för dig som soulartist idag?  ? Det spelar stor roll, definitivt. Hiphop är fortfarande i mig musikaliskt och det visar sig då och då i det sätt som jag levererar en viss sång. I vissa sånger känns det som att jag rappar och inte sjunger, helt klart. Åh, okej. För du har samtidigt en väldigt karakteristisk soft soulröst?  ? Jo, det är sant, absolut. Jag menar inte nödvändigtvis att det hörs i sången utan mer det sätt som jag levererar sången. Som i låtar som Truth från Subject eller Keep on på nya plattan, där känns det mer som att jag gör en rap än det vanliga r?n?b-sång-grejen du hör överallt. Hur lät rapparen Dwele?  ? Ja du, ?Dwele the rapper? jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt ? jag var nog inte så kärlesksfull och så mycket loverboy som jag är när jag sjunger. Det var två helt olika personligheter, rapparen Dwele och soulartisten Dwele. När jag sjunger visar jag en sida av mig själv och när jag rappar visar jag en annan. ... Åsså har jag hört att du gillar Ikea-möbler, hur funk är egentligen det?  ? Yeah Ikea är så coolt! Det var första gången jag såg riktigt moderna möbler som var stilrena. Jag tror det var år 2000 och jag blev fullständigt kär i dem. Du verkar ju vara en väldigt modemedveten kille. Varje gång jag ser MTV-cribs med nån stor amerikansk artist, så är det flådigt med guld och volanger som gäller i alla rum, har alla amerikaner så dålig smak?  ? Nä, det tror jag inte. Det fina med amerika är att alla får uttrycka sig precis som de vill och det du ser är nog inte mer än just de artisternas speciella smak. Så fort det talas om soulmusik, så hör man klyschan att det var bättre förr, varför har soul så svårt att leva i nuet?  ? (Tystnad...) Det är en bra fråga. Jag tror att sjuttiotalet och hur det lät då har hängt kvar för att artister som Stevie, Donnie och dom gjorde sin grej, definitivt. Allt vi kan göra som nya soulartister av idag är att blotta vår själ, och ge av det vi upplever idag. Back in the days så hade de definitivt en del problem vi inte ser nu. Fattigdomen, krig och de rasmotsättningar som fanns då satte sina spår och skapade tidlös musik, med en otrolig känsla. Även i dag när vi inte går igenom samma saker som de artisterna gjorde så kan vi känna deras smärta, och det gör vad de gjorde ?untouchable?. ... Men är det inte trist att hela tiden blicka tillbaka, i stället för att se till hur musiken är i dag?  ? Jo, så kan det mycket väl vara. Vi måste lära oss att gå vidare. Jag älskar det dom hade på 70-talet och 60-talet, men jag försöker göra min musik modern, och som jag känner mig i dag. Utan att försöka låta så mycket som dem.

Ikea och nygammal soul

Den amerikanske soulartisten Dwele har på bara två albumsläpp, en demo och två futtiga år i rampljuset nyrevolutionerat en neosoulgenre vi trodde rasat i takt med D´angelos mentala hälsa. Kuriren träffade Dwele i Stockholm.