Alla har sett Carl Larssons idylliska bilder. Dekorativa akvareller med glada barn som leker i det sommarfagra Dalarna. Julfirande med dignande bord och glänsande pokaler. Interiörer från Sundborn, vitmålade möbler, ljusa tapeter och hemvävda textilier, det svenskaste som finns. Och på Nationalmuseum har vi betraktat hans stora väggmålning Gustav Vasas intåg i Stockholm men också den märkliga och allt annat än idylliska Midvinterblot, föreställande en naken sagokung som väntar på att prästen i den blodröda manteln ska sticka kniven i honom.
Den som vill fördjupa sina kunskaper om Carl Larssons liv och verk rekommenderas skaffa Per I. Gedins nya välskrivna biografi Jag - Carl Larsson. Gedin är expert på svenskt kulturliv under 1890-talet och tiden därefter, och har tidigare skrivit biografier över Karl Otto Bonnier och Verner von Heidenstam, båda samtida med Carl Larsson; Bonnier tillhörde Carl Larssons vänkrets.
Man imponeras av Gedins grundlighet, ty han har lagt ned ett enormt arbete på att granska sina källor. Han har tagit del av tidigare biografier om Larsson, inte minst dennes egen minnesbok Jag, som ofta citeras. Men den viktigaste källan har varit de tusentals brev som bevarats, både Larssons egna brev, och brev ställda till honom.
Carl Larsson började tidigt göra bilder, han sa själv att han var född med blyertspennan i näven. Han antogs vid Konstakademin 1869 vid 16 års ålder, men utbildningen blev en besvikelse. Han klagar i brev till vännerna över den loja och gammalmodiga undervisningen, inriktad på antikstudier och historiemålning som den var.
Under akademiåren gjorde han sig känd som tecknare. Han gjorde illustrationer till skämttidningar, nyhetstidningar och även böcker och tjänade bra på alla extraknäck. Trött på undervisningen gjorde han ett par resor till Paris som så många andra för att få nya impulser och studera de stora mästarna i Louvren. Men framgångarna uteblev, kassan sinade och Carl blev undernärd och sjuk men räddades av sin vän Karl Nordström, som lyckades få med honom till den lantliga konstnärskolonin Grez utanför Paris. En rad skandinaviska målare höll till där på 1880-talet . Bland de svenska konstnärerna fanns förutom Nordström också Richard Bergh, Nils Kreuger, Johan Tirén och även kvinnliga konstnärer, bland andra en viss Karin Bergöö. Unga radikala konstnärer som snart skulle stå i opposition mot den svenska konstakademins konservativa smak.
Och i Grez händer miraklet. Carl får tag i vattenfärger och målar sin första akvarell, Den förbjudna frukten, som visar en gumma som ertappat en liten flicka med snattade körsbär ute i trädgården. Carl skickade bilden till Stockholm, där den ställdes ut och blev en jättesuccé. Han hade på allvar upptäckt naturen, det var som en uppenbarelse.
Ännu ett mirakel inträffar i Grez. Carl Larsson förälskar sig i Karin Bergöö, en kärlek som kommer att bestå resten av livet. Snart förlovar de sig och på sommaren 1883 står bröllopet hemma i Sverige. Carl älskar genast sina svärföräldrar; de var omtänksamma och varma på ett helt annat sätt än hans egna föräldrar.
Carl fortsätter måla lätta och luftiga akvareller med stor framgång. Han har funnit en ny stil. Karin blir förstås favoritmodellen. Och nu lyckas han sälja sina bilder. I augusti 1884 föds dottern Suzanne och blir Carls modell bara fyra dagar gammal, ett första barnporträtt som skulle följas av många andra. Pastellen föreställande Karin med sin lilla dotter är mästerlig.
1885 skedde ett genombrott för den nya generationen svenska konstnärer efter två succéartade utställningar i Stockholm. Larsson deltog med liv och lust och var en av de drivande krafterna. Zorn, Liljefors och Larsson väckte störst uppmärksamhet, kritikerna var entusiastiska. Gedin sätter förtjänstfullt in denna konstnärliga revolution i ett större sammanhang. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet växte en ny och livskraftig kultur fram inom många andra områden: arkitektur, teater, musik och litteratur.
Gedin lyckas nyansera de gängse föreställningarna om Carl Larsson. Även om han målade idylliska bilder av sin stora familj, ville vara vän med alla och gjorde sig känd som en trevlig festprisse, så var han ingen okomplicerad lycklig människa. Gedin misstänker att Larsson var manodepressiv, periodvis maniskt verksam och fylld av självtillit, men andra tider också uppgiven och särskilt mot slutet av sitt liv misstrogen mot sina gamla vänner. Gedin lanserar den intressanta teorin att Carl Larsson målade idyller som ett skydd mot svärtan i sitt inre.
Ambivalens karakteriserar Larssons personlighet, menar Gedin. Från början var han radikal, men blev med åren alltmer konservativ, både vad gäller estetik och politik. Under första världskriget sympatiserar han med Tyskland trots att Frankrike varit hans andra hemland i ungdomen. Han ansluter sig till den konservativa oppositionen, stöder insamlingen till pansarbåten, gillar bondetåget och gör omslaget till dess pampiga chauvinistiska festskrift.
Gedin visar också att Carl Larsson var ambivalent i sina ställningstaganden även under sina sista år. Midvinterblot, Larssons sista stora målning, har påverkats av modernismen, som Larsson tidigare tagit avstånd ifrån. Målningen väckte många negativa reaktioner, och Gedin menar att det ligger nära till hands att se konstnären själv i kungen som står inför sina domare.