Mera självklart faller berättelserna om de kristna martyrerna ut, där jackar hela vår historia in, den strömningen går genom filosofi och litteratur, genom konst och musik.
En idéhistorisk exposé över martyrskapet som löper som en sammanhållande tråd genom vår historia. Jo, det låter sig sägas i en kultur, grundat på ett välkänt martyrskap som var till för oss alla, alla martyrskaps moder. Jag kan tycka att Azar ännu mer konsekvent skulle följt spåret som betonar den kristna kulturens märkliga grund, att ett gudomligt-mänskligt offer skulle gälla som garant, som frälsning, legitimitet och frikort till evigt liv. Det är en både förryckt och storartad tanke och den har omsatts i samhällsbygge i 2.000 år och är så genomsyrande att vi ofta har svårt att märka den. Självklart börjar han i den änden, men kyrkans tillblivelse är inte bara idé, den är så mycket mer; skatter, byråkrati, skola, konst och litteratur.
Azars bok är på många sätt utmärkt och noggrann, men lider samtidigt av en kompendiemässig brådska där den hoppar mellan Jeanne d’Arc, Breivik, Euripides, mellan revolutionära blodsoffer (från höger och vänster), grekiska tragöder och helt vanliga helgonmartyrer. Det blir förträffligt, men också rapsodiskt, färre hade här varit bättre.
"Det är anmärkningsvärt att så många skilda traditioner och intressen förmår ta en och samma beteckning i besittning", skriver Azar, apropå martyrskapets existens, "radikala ateister, och konservativa kristna samlas vid samma ord som iranska revolutionsgardister och italienska fascister".
Jo, västerlandet är anmärkningsvärt i sin konsekvens, i sin inramning med tanken på att döden bevisar någonting samhälleligt. Precis som Azar skriver förvandlas den yttersta sårbarheten till hennes främsta vapen. När sanningen är den att dödens seger enbart är en tillgång för de ännu levande. Och därmed slipper denna märkliga tradition det krångliga arbetet att formulera diskussionen, konstruera överenskommelsen eller helt enkelt komma fram till någonting hållbart.