EFTER VÅRENS STORA, något urblekta, lite andtäppta akvarelltriennal öppnar Konsthallen på Kulturens hus för ett veritabelt korsdrag i färg.
Det är en utställning med träsnitt på tyg av Fredrik Lindqvist. Med kaststygn i svart yllegarn syr han ihop urklippta tygtryck till stora berättande bilder. Färgerna hittar han i brokiga bomullstyger på metervara. På dessa tyger trycker han sedan med svart färg sina utskurna träsnitt.
Figurationerna klipps ut för att sedan sys ihop till sammanhängande textila collagebilder. Svärtan och det grafiska uttrycket i snitten ger associationer till tecknade serier.
Bilderna myllrar av figurer som ett ohejdbart visuellt brus, ett zappande mellan till synes osammanhängande intryck, dramaturgiska flöden, kondenserade till enstaka ögonblick. Det är som med livet självt, som att titta på alla kanaler samtidigt. Allt är uppenbarat, men outtytt och tämligen obegripligt. Då, nu och sen flyter ihop, färgerna sprakar och gnistrar i ett härligt fyrverkeri. Man anar något av grafittins aerosoldoft i bildframställningssättet, den uppdrivna färgtemperaturen, de förenklade formerna och de stora kontrasterna i valörer som färger.
JAG GLÄDS ÅT Lindqvists respektlösa förhållningssätt till det textila materialet, till den grafiska tekniken och till den allt annat än förfinade sömnaden. Lindqvist arbetar inte bara med tvådimensionella gestaltningar. Högt uppe på en vägg ses en tygdocka med ett elakt grin upphängd i sitt röda hår. Lilla My, besatt av en ond djinn men lyckligtvis fastnaglad och därför för stunden ofarlig. På golvet står två färggranna insekter vars uppsåt man inte riktigt törs lita på. I ett hörn sitter gubben med månansiktet ihopsjunken, luften tycks ha gått ur, men kan man tro honom?
Det finns något paradoxalt över Lindqvist bilder. Å ena sidan den sprakande färgglädjen, de infallsrika kombinationerna, den ungdomliga attityden och å andra sidan svärtan i gestaltningar och teman. Klas katt och en yngre Petter Zennström firar de dödas dag i Mexico City eller kanske var det Hell City. Efter den städade, lätt nattståndna akvarelltriennalen känns Lindqvists utställning som en frisk syresättning. Tanken klarnar, jag rätar på ryggen, höjer blicken och går med ett leende på läpparna ut i vårsolen.
Ibland kan konst ändå göra skillnad tänker jag.