Ordet jag hör stavas "akt". Överallt och hela tiden talas det plötsligt om "akter" i plural eller "akt" i singular. Det hela handlar inte om akter i en teater, en akt av andakt, eller varför inte en akt i en utredning. Nej, det handlar om artister, band, nummer - ofta musikaliska. I en kort intervju i veckan hörde jag ordet nämnas minst tio gånger. Bruket tycks med andra ord ha exploderat. Inte för att jag har något emot ordet i sig eller, som i det här fallet, att gamla beprövade ord får delvis nya betydelser (för länge sedan förklarade man till exempel någon i akt, det vill säga fredlös). Det är mest själva plötsligheten i användningen som får mig att höja ett förvånat ögonbryn. Saken väcker en känsla av ensamhet - är det bara jag som hör och undrar, reagerar ingen annan? Men tröst finnes. Häromkvällen gavs den av sångaren Dan Fägerqvist som intog scenen strax innan Stefan Sundström och Mäskkvartetten klev på densamma. "Jag är Stefan Sundströms förband. Eller hans nya akt. Alltså förakt". Sådant tröstar ett tigerhjärta.
