I Teatertidningen (5/08) läser jag en välresearchad genomgång av den kommande utredningen, skriven av Jesús Alcalá (ja, han är tillbaka). Han har gått igenom utkast, promemorior och PM från gruppens arbete, och är inte helt oväntat kritisk. Han menar att: "Genom alla överväganden löper en föreställning om kulturen som ett slags Allsång på Skansen. Alla ska vara med, allt som görs gemensamt är gott och positivt och kan benämnas kultur. Men någonstans i bakhuvudet på utredarna tycks farhågan lura att denna vida och inkluderande gemenskap inte kommer att vara kapabel att klara uppgifterna och avvägningarna."Genom att ställa de nya kulturpolitiska målen mot de gamla (de nya vill bland annat ta bort formuleringar om "kommersialismens negativa verkningar") försöker Alcalá visa att mycket av det kulturutredningen kommit fram till bygger på tanken om förändring för sakens skull, inte för att det egentligen är nödvändigt. Han har många poänger och pepprar in dessa med en osviklig retorik. Inte minst håller jag med honom om den stora dumhet som stavas ökad kultursponsring. Men Alcalá framstår ändå som något konservativ i sitt benhårda försvar för 1974 års kulturpolitik. Tillkommen i en tid som kan verka nära och bekant, men i själva verket är fjärran. Inom vilket annat område skulle en 35 år gammal skrivelse kunna stå oförändrad? Då kulturpolitiken blir defensiv i sin hållning är det lätt att den sluter sig, också mot de goda idéerna och lösningarna.
