Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, är svensk samtidspoesis mest populäre särling. Han förenar den "svåra" poesins exklusiva attribut med en tillgänglighet som kan få den mest förhärdade att medge att poesins räckvidd nog är större än vad som vanligen påstås. Samtidigt finns det skäl att misstänka att han älskar den här världen bara alltför mycket, att han spelar med, inte gör tillräckligt motstånd. Fjolårets bok Hjälp, vem är jag? - anteckningar ur en terapi, skriven tillsammans med Caroline af Ugglas, visade bland annat prov på detta. UKON, till vardags psykoterapeut, lät sig shanghajas av en medial pseudo- och kändiskultur som inte är honom värdig.
Att förutsättningslöst läsa hans nya diktsamling Brukaren blir alltså att försöka frigöra sig från de bilder som offentligheten arbetat in. Det går sådär. Med för jämna mellanrum upprepas här dessutom en vinnande formel, den särskilda fåra UKON gjort till sin. Det är en poesi som med en allvarlig humor tar spjärn mot det talade språkets egenliv, mot vad vi säger, men framför allt hur vi säger det, muntlighetens många idiotier och förvecklingar. En smula förenklat kan man säga att poeten då blir en lyssnare, en avkodare av språkfält, snarare än någon som vänder sig inåt. Detta är i sig inget nytt, vilket också är en invändning. Det går rutin i UKON:s tokroliga infall, med allt från ett frejdigt samplande av medicinska bipacksedlar till collagetexter utifrån googlade sökträffar på frasen "mitt liv".
I den nu utgivna boken dröjer jag hellre vid de texter som rymmer ett (visserligen krokigt) berättande, som inte så mycket sökande en avsedd effekt följer en tråd för att se vart den tar vägen. I stycket "Jag ville vara poet" lär vi känna den själsligt tomme som lägger sig till med ett intresse bara för sakens skull: "Jag varierade huvudbonad mellan keps, basker och slokhatt. Jag inrättade mitt eget poesipris utan prissumma. Jag startade en poesitidskrift. Jag sa till alla medverkande att dom skulle få betalt men betalade aldrig. Om någon ringde och klagade låtsades jag lipa och skyllde på kulturrådet." Och i den anekdotiska "Återfallsmannen", som återkommer genom boken, är det den bortom alla gränser hopplöse missbrukaren Bobos öde som med komisk emfas skrivs fram. Han som säger: "Här har jag önskat mig lugn och ro i alla år och när jag väl får det så börjar jag bråka själv", och att han är en "lönebidragsjobbande entreprenör och doer och grundade SOS Barnbyar medan han stal och hälade i Tunisien".
Bobo kunde vara hämtad ur en groteskt förvriden Tom Alandh-dokumentär, en socialrealistisk fantasi där ömmandet för samhällets olyckskorpar är utan botten. Som litterär figur är han sant älskvärd.