I ständiga samtal med sina läsare

Det är inte första gången han besöker Norrbotten, hit har han kommit som författare tidigare och dessutom för länge sedan för att utbilda sig till musiklärare på Framnäs i Öjebyn. Nu kommer han som andra författaren i ordningen i den tradition som gymnasielärarna i svenska försöker skapa kring ett längre årligt författarbesök. Dessutom ska han se Norrbottensteaterns uppsättning av monologen Svenne, som bygger på hans bok med samma titel. Med tanke på Per Nilssons stora och hängivna läsekrets är det inte så konstigt att en av de många frågor som ställs under denna förmiddag är den om han reser under taget namn, så där som man kan tänka sig att kändisar brukar göra. Det gör han inte svarar han som annars gärna leker med sitt namn och sin författarroll i sina böcker. I det här rummet är han definitivt en kändis, de flesta har läst flera av hans böcker och vore det inte för att Per Nilsson skriver romaner för unga människor skulle hans författargärning definitivt väcka större uppmärksamhet även i andra sammanhang. Sedan debuten 1986 (Mellan vakna och somna) har han skrivit över 20 böcker och översatts till 15 språk. Det stora genombrottet kom 1992 med romanen Hjärtans fröjd, prisad som "årets bästa kärleksroman". Mängder av utmärkelser
Sedan dess har utmärkelserna duggat tätt - Heffaklumpen, Nils Holgersson-plaketten, Astrid Lindgren-priset, Deutscher Jugendliteraturpreis, Los Angeles Times Books Prize och efter fem nomineringar fick han Augustpriset för Svenne förra året. Av boken Hannah med H blev det långfilm och han intar ständigt stol nummer åtta i Svenska barnboksakademien. Men på plats i klassrummet där Per Nilsson samtalar med sina läsare faller frågorna om ungdomslitteraturen som en genre ständigt placerad lite vid sidan om det etablerade litterära Sverige platt. Frågorna är många och engagerade, de här läsarna kan sin författare, vet vad de talar om och Per Nilsson blir förmodligen rikligare belönad än många av sina kollegor. Ändå gnager irritationen över sakernas tillstånd - inte minst engagemanget från läsekretsen borde göra ungdomslitteraturen mer uppmärksammad. Framför allt förtjänar den att bemötas med ett större allvar. Det var det första barnet som gjorde honom till författare. - När jag stod där och såg på min lilla nyföding kom jag plötsligt att tänka på att jag inte visste så mycket om mina egna föräldrar. Hur var min mamma när hon var sju? Hur var pappa när han var elva? Hur möttes dom? Då bestämde jag mig för att berätta om vem jag var när jag var barn och ung för mina barn. Kom på något viktigt
Så började han skriva ner scener från sin egen barndom. Om Malmöpojken som ständigt gick omkring med blåmärken i pannan, märkt av alla sina dagdrömmar som gjorde att han glömde tid och plats och ofta slog huvudet i något han inte såg. Scenerna blev så småningom en berättelse och på vägen kom han på en viktig sak. - Så länge jag skrev direkt för mina barn var det viktigt att skriva sanning. Men när jag började skriva för fler förstod jag att jag fick ljuga också, hitta på saker, lägga till - sanningen var ju inte alltid lika intressant. Det är en av de mest fascinerade sakerna med att vara författare - man kan både hitta på och tala sanning, man kan skriva om allt, inget är förbjudet och inget är alltför hemligt. Sina böcker skriver han alltid med läsarna för ögonen, för en slags dialog, vet vem han skriver för. Undantaget är romanen Lilla livet, lilla döden, som kom 2001, en vuxenroman. - För mig var det inte lika intressant, jag vill skriva med någon i tankarna, nästan som ett brev. Användbart knep
Ofta återanvänder han sina figurer som plötsligt kan dyka upp som bifigurer i en annan roman. Ett knep han lagt sig till med, både för att han tycker att det är roligt att få träffa dem igen, men också som en särskild hälsning till sina tidigare läsare. Däremot beskriver han sällan sina romanfigurer till utseende, ibland har de inte ens ett namn. Som en av dagens elever formulerar det: "Man vet inte hur de ser ut, men man vet allt om hur de är och tänker". - Jag får ofta frågor om likheterna mellan mina böcker och någon sa att man känner igen en Per Nilsson-bok på att han själv alltid är med och att där alltid finns en kille som onanerar. Och det är klart att jag är rädd för att skriva samma bok om och om igen. Å andra sidan är jag den jag är, skriver som jag gör. En bok som skiljer sig från de andra är just Svenne, som Per Nilsson nu kokat ner från nästan 300 sidor till 20 sidor teatermanus för Norrbottensteatern. Boken handlar om 17-årige Svenne som blir värvad till ett nationalsocialistiskt parti av den karismatiske Nils Dackeman, en slags modern Hitler. En av förebilderna för Dackeman är den holländske politikern Pim Fortuyn. - I honom fanns det något litet som jag kunde ta till mig och förstod. Han var ingen vrålande gubbe med mustasch och jag skapade Nils Dackeman som en svensk variant, en bra politiker som sa bra saker - en slags vänstersosse men med en hemlig agenda. Jag ville se vad som hände om jag kopplade ihop honom med en svensk bondpojke. För det var ju inte av tvång en tredjedel av tyskarna röstade på Hitler 1932. En riktig guldgruva
Per Nilssons senaste bok The Return of Hjärtans fröjd är en uppföljning av hans kanske mest populära bok genom åren. - Jag besöker kanske 200 skolklasser under ett år och får många brev och mejl från mina läsare. En av de böcker jag pratat mest om är just Hjärtans fröjd och för ett par år sedan kom jag att tänka på att jag ju har en guldgruva i alla de samtal jag fört med unga människor kring boken genom åren. Några av de återkommande frågorna har varit om pojkar har känslor, om lyckliga slut alltid är bra, om den som älskar mest alltid är i underläge. Därför skrev jag en bok som tar vid ett år efter det att pojken i boken lämnats av sin första kärlek.

I ständiga samtal med sina läsare

Klockan har inte ens hunnit bli tio på förmiddagen när författaren Per Nilsson för andra gången denna morgon stiger in genom klassrumsdörren på Lärkan i Luleå för att möta några av sina många läsare.