När David Sylvian släppte Secrets of the Beehive 1987 var ambitionen att göra ambient med sång, med texter. I det är det en misslyckad skiva, den mänskliga rösten tar över och pockar på uppmärksamhet. Hela tiden är man medveten om att man lyssnar på en skiva. Det är å andra sidan inget fel alls på skivan man hör. Som popskiva är den i det närmaste fulländad, men eftersom ambitionen var en annan så, ja. Hade jag betygsatt den efter rådande mått hade den fått en fyra. Fast jag tycker den är en femma.
Kungen av ambient är ju annars som alla vet Brian Eno. Hans serie, den som inleds med Music for airports 1978 och avslutas med On land fyra år senare är fulländad. Eftersom det var han som hittade på termen ambient, åtminstone var han först med att definiera det vi idag menar, så har han förstås även tolkningsföreträde. Allra bäst blev han när han slöt sig samman med medlemmarna i och kring tyska Neu! och spelade in skivor som Tracks & Traces med Harmonia och After the heat med Dieter Moebius. Även om dessa inte är renodlade ambientskivor utan kanske snarare föregångare till det som på 90-talet blev känt som postrock. Som alltså lånade och lånar mycket från den tyska musikvåg som lite fördomsfullt sammanfattas som krautrock.
Svårt att bena upp postrock
Att bena upp postrock är betydligt svårare. Att med rockens instrumentering spela något annat än 1-2-3-4 ramalamadingdong? Näe, det duger inte som beskrivning. Inte nog med att man nedvärderar en konstform som utvecklats och förfinats i 60 år, man ironiserar över alla som vill ta den ytterligare vidare.
Svenska Tape släpper nästa vecka ett nytt album. Det är finstämt med inslag av både noise och folkton. Fokus behåller man genom hela skivan, även i den jammigare, lite jazzigare, andra halvan. Revelationes (Häpna/Border, 4 hästar) heter skivan, och kanske är det postrock. Men då måste man nog kalla Hansson & Karlsson för detsamma. Och när de släppte skivor fanns inte begreppet. Men kanske borde det funnits. Kanske kan man spåra postrocken tillbaks till 1965 och Velvet Underground. Rockmusik som tagit lika mycket intryck av minimalistisk konstmusik som av Chuck Berry.
Influenser från 1950-talet
Eller om postrocken måste definieras utifrån det som kommit till efter att termen uppfanns. För nog spelar exempelvis Mogwai fortfarande postrock på nya Hardcore will never die, but you will (Rock Action/Border, 3 hästar) och inte finns där några influenser från 1954. Faktum är att jag inte kan urskilja något som skulle vara gjort innan 1987, då Cure släppte Kiss Me Kiss Me Kiss Me. Jag har inga problem med det, däremot sjungs det. Och hur liberal jag än är, som gillar det här överhuvudtaget menar jag, så föredrar jag min postrock instrumental. I alla fall så länge Mogwai framför den. Vilket på sätt och viss är problemet med postrock som genrebeteckning. För att göra anspråk på att vara nytt så är det märkligt hur konservativa både dess utövare och åhörare är. Eller så är dess problem samma som David Sylvians. Att den mänskliga rösten tar för stor plats. Att man som människa aldrig helt kan bortse från den. Så länge den förekommer i ett musikaliskt sammanhang kan man inte avfärda den heller. I förlängningen betyder det att det inte finns något man kan kalla för nonsenstext. Bara bra och dåliga texter. Och om en text upplevs vara i vägen får den nog finna sig i att vara just dålig, hur vackra ord den än innehåller, vad den än säger. Kanske är det precis det man talar om när man talar om språk som konst och kommunikation, snarare än som geografiskt avskiljande medel. Att hur något sägs är viktigare än vad.
Tredje generationen
Kanske lika bra att återvända till det ambienta då. Tim Hecker tillhör dem som håller på med någon slags tredje generationens ambient. För efter Eno kom under 90-talet en hel uppsjö artister som förde in ambienten i ett klubbsammanhang, de började göra hypnotisk och fjäderlätt techno, musik att lugna ner sig med efter en lång natts oavbruten dans och blåsande i visselpipor. Vissa klubbar hade speciella avdelningar för detta, så kallade Chill-Out Rooms. Artisterna hade namn som Aphex Twin, Black Dog och The Orb, för att nämna några. Ur denna scen dök sedan upp folk som i mångt och mycket återvände till Enos ursprungliga ambient, men med den skillnaden att det fortfarande fanns en puls och en lättfattlig tråd i musiken, ofta inbakat i en dissonant och melodisk ljudtårta. Om man så ville. Hecker hör till dessa sistnämnda. Hans Ravedeath, 1972 (Krank/Border, 4 hästar) gör för mig exakt det jag tänker att ambient borde. Förändrar det som sker omkring mig när jag hör den. Hör den, inte lyssnar på den, det är en väsentlig skillnad. Människor går förbi mig. De har hämtat kaffe, de pratar med varandra. De väntar på bussen, alldagliga skeenden fylls med ny innebörd. Musiken i lurarna gör att allt omkring mig går lite långsammare, som i en dröm. När den är slut återgår allt till det vanliga igen, men under de 52 minuter skivan pågår är jag närvarande, men jag är samtidigt inte där. Ett slags appendix till tystnaden, kan man säga.
Sammantaget, om det är nytt man är ute efter, rekommenderar jag Mogwai, men kanske hellre någon av deras äldre skivor, exempelvis Happy songs for happy people (2003) om man vill umgås. Och Tim Hecker och Tape om man vill vara ifred men inte tar sig till en verklig och självvald ensamhet.