”Vi förstår er sorg, men att tillåta att tävlingen blir en plats för sorg, är inte något vi önskar.” I skrivande stund är detta det senaste klavertrampet av Internationella olympiska kommittén, en organisation som skulle kunna kallas ryggradslös - om det inte vore en sådan grav förolämpning mot maneter, ringmaskar, kvalster och andra evertebrater.
IOK:s uttalande hör samman med en varning mot det norska skidlandslaget, sedan fyra åkare valt att bära sorgeband under 15 kilometer skiathlon. Dagen före loppet hade lagkamraten Astrid Uhrenholt Jacobsens bror oväntat avlidit. Dagen efter: Tillrättavisning. I Sotji önskas sorgen inte tillåtas. Vad betyder det ens?
IOK och ett fåtal andra fanatiker hävdar ännu att idrott och politik kan och bör hållas åtskilda. Hur är det med idrott och mänsklighet? Idrott och idrottare? I sitt censorskap mot medmänskliga manifestationer upprätthåller IOK inget annat än en skrattspegel mot sin egen ambition och övertygelse. I allt högre grad framstår OS i Sotji som en minigolfbana, där varje målsnöre, varje curlingbo och ishockeynät utgör ett svart hål rätt in i Putins bottenlösa gap. På en sådan spelplan är varje oproblematiserad triumf en triumf för värden, som lyckats ställa till med ett såpass trevligt kalas. Det som borde vara olympiadens stora nagelbitare, matchen mellan Putin och IOK, liknar mest en kurtis. OS-ring efter OS-ring träs på presidentens finger. Teet puttrar i samovaren, någon regnbåge ser vi inte, men desto fler fyrverkerier. Vi önskar inte tillåta någon sorg här.
Men visst, det är lätt för mig att vara kritisk. Att bojkotta ett idrottsevenemang kostar inte så mycket för den som sällan tagit del av idrottens positiva aspekter överhuvudtaget. För mig är IOK:s flathet i åtminstone någon mån en förvuxen reproduktion av allt osportsligt som försiggick i min barndoms gymnastikhallar. Den förljugna optimismen, villkorlig jämlikhet, destruktiv omsorg. Den som har invändningar mot resonemangen i den här texten kan förslagsvis påpeka att jag är en försoffad kulturarbetare med rädsla för hårda bollar och isiga nedförsbackar, och jag rodnar som 11-åringen ingen ville ha på sitt bandylag. Trots att idrott och kultur i flera avseenden hör samman, fokuserar jag ständigt på skillnaderna. Och med mina personliga förutsättningar framstår det första som ett fängelse, det andra som amnesti.
Men alla har inte lika svårt att tvinna samman lockarna. Se bara på den försummade skidbaletten, acroski! Vid vinter-OS i Calgary 1988 samt Albertville 1992 fick skiddansare tillfälle att visa upp grenen, och därmed bjuda på en obeskrivlig hoppande, snurrande, stavbankande föreställning. Helst till smäktande musik. En oförutsedd spänning uppstår mellan skidornas stela klumpighet och de dramatiska, svepande koreografierna. Det är djärvt, egendomligt och sinnesvidgande.
Skidbalett blev aldrig någon publiksuccé, och sedan 1996 har grenen lyst med sin frånvaro i olympiska sammanhang - trots att den är en odiskutabel humörhöjare. Ännu en felräkning av IOK. Jag trär på mitt sorgeband.