I sorgens gränsland

Monica Wilderoths debutroman utspelar sig i det gränsland av sorg och förvirring som kanske bara en nära anhörigs död kan mana fram. Det handlar om Blenda, en ganska vanlig kvinna på tjugonågot, vars yngre syster Trine går bort efter en tids sjukdom. Men i lika hög grad är det en roman om barndomen och minnets roll, om att leva i flera tider parallellt och att bära alla åldrar med sig. Jag kommer att tänka på Faulkners ord om att "the past is never dead, it’s not even past". Vi får följa Blenda från dödsbeskedet fram till systerns begravning. Det är förstås en hadesvandring, men texten förhåller sig inte storvulet inför det obegripliga, snarare är blicken inställd på det sjaskiga och solkiga som kan omgärda en kris. Blendas drickande och umgänge med namnlösa främlingar hör dit, liksom en laddad scen där hennes annars så blida mor far ut i bittra grovheter mot den övriga familjen. Jag önskar att Wilderoth hade upprätthållit den närvaron på fler håll i boken, för sett till helheten har det blivit en roman som ömsom bryter igenom, ömsom sluter sig om sig själv. Ytterst är det nog en fråga om förmedling, att ta läsaren till den punkt där hon inte längre förmår värja sig.

I sorgens gränsland

Monica Wilderoth Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta Norstedts