Scharlakan är en egensinnig diktsamling av Tuija Nieminen Kristofersson. Den formulerar sin mening i spänningsfältet mellan kroppens bräckliga anatomi och historiens tunga erfarenheter.
Det kan verka lite tidigt att redan inledningsvis säga att detta är poesi som ofta har svårt att få luft under vingarna. Den där fysiologiska och kliniska precisionen i de dikter som handlar om en bilolycka och kroppens läkning av sina skador därefter, ja de delarna är sådant grundmaterial som borde förblivit osynliga. De är stabilt fästa i erfarenheten, men har en registrerande och kall ton som aldrig förmår extrahera väsentligheten. Det blir kropp, men inte ord.
Sakligheten går bättre ihop med minnesdikterna över det finländska förflutna, vinterkrigets bilder, eller de europeiska utsikterna. ”Ett annat krig, vinter spikar fast soldaterna/ vid fronten med istappar, strör den grova rimfrostens iskristaller/ i varje sår, filar förfrusna fötter.”
Kanske är problemet en fråga om överarbetning. Tuija Nieminen Kristofersson har en liten säregenhet i sin poetiska metod, ett lån från språkmaterialisternas besatthet vid själva stoffet. Hon associerar ord, låter fonemen hoppa, inrimmen springa iväg genom raderna; ”gör mest ont av tal/tilltal, avtal, förtal, avslöjar hur det verkligen var-status”. Nej, det blir inte riktigt bra, det blir störningar i sändningen, brus av det slag som allt skrivande utsätts för, men som sällan motiverar sin plats i den färdiga bilden, ens som konstknep. Och framför allt får det inte synas så här tydligt.
Det som ständigt fjärmar mig från Scharlakan är den anatomiska besattheten, närheten till ett vetenskapsfält som vilar under ett blått ljus på rostfria bänkar. Utan hemligheter kan en dikt inte leva, dissektionskniven är ingen penna.
Det som försonar mig med Scharlakan är grundtonen av försjunken sorg. Det levande ska förgås, det är ett faktum eller kommer att bli. Den stora omständigheten i den moderna döden, den som sker under latiniserade anteckningar och med diagnosnummer. Den rakare, klassiska brutaliteten hos slagfälten eller den krypande historien, infektionernas obeveklighet genom barnkropparna. Smultrontunga är ett av dessa ord som alla sjukvårdsutbildade har svårt att glömma, det ingår i diagnosbilden vid scharlakansfeber. Liksom det ingår i denna diktsamling.