Folk har redan börjat prata på stan. Hejdar honom på gatan, vill bidra med goda råd, bekymrar sig, vill väl.<br> ? Det är verkligen en paradox. När jag väljer att isolera mig blir jag plötsligt mycket synlig, säger konstnären Lars Lundqvist, som när Luleås Vinterbiennal invigs den 1 mars murar in sig själv bakom en cirkelformad snö- och ismur nere på Gültzauudden. <br>I tre dygn kommer han att stanna där, om inget oförutsett händer. 72 timmar utan andra intryck än murar av snö och is, en värmande eldstad och en öppen himmel. I sin lägerplats bakom murarna kommer han att inreda ett viste, med gott om mat och många ombyten, en sovsäck för nätterna och en hopfällbar toalettstol. Och så ved, förstås. Det gäller att behärska konsten att hålla elden vid liv. Vill det sig illa blir det riktigt kallt, men desto mer räds han regn och blida.<br>Självklart heter konstverket The Wall. Från början tänkte sig Lars Lundqvist, som är bosatt i Luleå men aldrig medverkat som konstnär i Vinterbiennalen, att göra en kommentar till muren som fenomen. Ett sannerligen aktuellt ämne, även om det inte stormats som det borde hos oss kring det faktum att den mur som just nu byggs på Västbanken och i Palestina enligt uppgift når en längd av nästan 80 mil. De 3,5 meter höga stängslen försedda med elektroniska sensorer som ringlar genom landskapet bevakas genom höga övervakningstorn och förstärks på sina ställen av nio meter höga betongmurar. Kring muren finns dessutom ett 150 meter brett säkerhetsavstånd, något kortare på den israeliska sidan.<br>Murar som problemlösare<br> ? Jag har tänkt mycket på det där, på människans sätt att lösa problem genom byggandet av murar, som om vi ingenting har lärt, som om ingenting har hänt. Några fattar ett beslut om att bygga en mur och skapar därmed också starka motkrafter, säger Lars Lundqvist.<br>Han grep sig an ämnet genom att skissa på en skulptur, men fann det hela synnerligen själlöst. Plötsligt hade han skissat in sig själv i sitt verk och idén började ta form.<br>I samtidskonsten är diskussionerna och processerna kring ett konstverk viktiga och för Lars Lundqvist är arbetet ur den aspekten redan i full gång.<br> ? Ju fler som blandar sig in i diskussionen om verket, desto fler tankar kommer jag att ta med mig in i min isolering. Jag kommer nog att ha lättare för att beskriva vad det hela egentligen handlar om efteråt. Då har nog en ny berättelse fötts.<br>Hans bidrag till utställningen Instead of Snow på Konstens hus, där Vinterbiennalens konstnärer också visar andra verk, är ett foto från hans vardagsrum. Han lekte ett tag med tanken att hans liv bakom muren skulle följas av en kamera där resultatet kunde ses på utställningen på Konstens hus, men övergav idén. I stället kan hans liv betraktas direkt på plats, genom två isblock som är en del av konstverket.<br>Murarna är höga och tjocka och den som vill prata med Lars Lundqvist måste ropa högt.<br> ? Det kommer inte att bli så himla lätt för besökare att ta beslutet att prata med mig eftersom samtalet kommer att höras vida kring. Själv kommer jag nog inte att vara så ängslig, jag ser ju inte ut, kommer inte att veta hur många som står där utanför, säger han och funderar över hur det skulle låta om djupa samtal fördes ropandes.<br>Fruktar kylan<br>För visst fruktar han kylan där under den bara himlen, men kanske mest isoleringen. Att vara ensam med sina egna tankar i tre dygn, dessutom under yttre press, utan att kunna ta kontakt med någon, utan att kunna distrahera sig.<br> ? Den största utmaningen är att se om jag kommer att ha förmågan att klara av att göra det lilla stort, att hitta små glädjeämnen i det jag har omkring mig. Att njuta av att tillaga en fruktsoppa, betrakta himlen, byta strumpor, gå på toaletten.<br>Kostråd har han fått av experter och gamla skogsarbetare. Maten lagar han naturligtvis själv över öppen eld och en av poängerna säger han är dofterna som kommer att spridas över murarna.<br>Själv tänker han sig försöka sitta där och reda ut begreppen kring isolering och gränser för sig själv och förmodligen blir det en fortsättning i andra konstverk framöver.<br> ? Jag hoppas ju att jag ska kunna vända denna isolering till något positivt, att jag kommer att trivas. Att folk kommer att längta in dit till mig, att det kommer att se vackert ut där om kvällarna med elden som brinner innanför ismuren och frågan är vad som händer med människor som plötsligt inser att jag faktiskt lever där inne ? vad gör de med den informationen?<br>Egentligen finns det väl bara ett problem för Lars Lundqvist, som under många år har deltagit i arbetet med Vinterbiennalen.<br> ? Det är ju så roligt att möta konstnärer från hela världen och äntligen ska jag också delta på samma villkor som de andra. Och då väljer jag att isolera mig. Nu missar jag ju alltihop.<br>
