En dagbok som är en totalupplevelse av missbrukets samhälleliga erfarenheter. Det som Alakoski tidigare skildrat i annan skönlitterär form, den närmast omgivningens, familjens missbruk.
Det är också en bok som är svår att recensera eftersom den tillämpar det där helhetsgreppet och gör tillvaron till en medvetandeström av minnen, repliker, tidningsartiklar, synintryck, telefonsamtal, dofter, teveprogram, förflugna ord. Och insprängda sorgebrev av minnen. Allt bärs upp av en råkraft som såklart handlar om livet och hur man överlever det.
Alakoskis dagbok under en månad är en odyssé genom minnet av missbrukets värld, genom det djupa eländet, förnedringarna, terapierna, förnekelserna, de förbrukade barndomarna, äktenskapen, jobben, vardagarna. Den är skriven med en känslighet och associationsrikedom som ibland för tankarna just till Ulysses, till Joyces prosa och dess smått vettlösa tankeflöde.
Det vore möjligt att citera nästan vad som helst ur detta flöde, varje mening är högt laddad och utan säkerhetsmarginaler. Varje stycke rymmer avgörande slutsatser av allt detta som är väl känt och väl beskrivet kring missbruket, dess karaktär och orsaker. Klassorättvisorna, den kemiska förälskelsen, de förödda ekonomierna, och vad värre är de förödda liven, även i andra och tredje led. ”Jag är en person som gått Lucia i länkarna. Alltid något för en typisk finsk invandrarflicka i tioårsåldern”. Där är ett av dessa citat, det drar väldigt långt och berättar allt vad en barndom i en missbrukande familj innebär.
Då kan, i ökenvandringen, de litterära referenserna, läsandets sällskap vara en tröst, även för läsaren. Alakoski möter Delblanc genom Åsnebrygga och behovet av gemensamma lögner, möter Lagercrantz, citerar honom just som hon rakt upp och ned berättat att hon helt sonika rymde som fjortonåring, fosterhemsplacerade sig själv, olika ställen, bland annat Nordnorge.
Det kan inte hjälpas, det är gripande, väldigt ofta gripande. Som när Alakoski berättar att bland de bästa stunderna i barndomen var när hon hade torkat köksgolvet, eller dammat, eller tvättat familjens kläder i tvättstugan. Och återställt normalitet för en stund, torkat bort blodet från väggkontakten och vattnat blommorna.
Hon ställer de uppfordrande frågorna om klass, hur det kan komma sig att Stockholm, denna arbetarstad, saknar ett museum över arbetet och arbetarna? Kan någonsin miljonprogrammens områden bli utsedda till världsarv? Hon ställer frågorna allt medan hennes kropp djävlas, hälsenan värker och det dagliga livet som uppmärksammad svensk författare för henne mellan seminarier, familjeliv, väninneträffar och kulturella projekt.
Det osovrade är, precis som hos Knausgård, en styrka. På ett ställe bryter hon ut i en halvt lyrisk tankeflod om färgen grönt, vårfärgen som omedelbart blir till litteratur. På så vis blir hon också en lust att läsa, fast hennes bok egentligen är en stor sorgesång.