Då med ett öronbedövande dån landar en Mark 6-atombomb på gården. Dessbättre innehåller den ingen kärna men de högexplosiva sprängämnena detonerar och gör en femtio meter bred och trettiofem meter djup krater i trädgården. Tryckvågen och flygande bråte pepprar väggarna med hål och får taket i parets hus att rasa. Som genom ett mirakel klarar familjen sig dock utan allvarliga skador.
Händelsen tas upp av Eric Schlosser i den skrämmande och välresearchade Bomben. Berättelsen är fylld av exempel på olyckor som inträffade under kalla krigets dagar. Atombomben blev en bärande beståndsdel i den politik som syftade till att avskräcka från krig genom hotet om ömsesidig utplåning. Schlosser, som byggt boken som en slags thriller där ett autentiskt fall från Arkansas fungerar som ramberättelse, går igenom tekniska beskrivningar och experiment hämtade från atombombens födelse. Han beskriver de påföljande ohyggliga sprängningarna i Hiroshima och Nagasaki. Han tränger in i en tidsanda som förändras från fredsivrande efter andra världskriget, till iskall kallakrigspsykologi följt av en tilltagande avspänningspolitik.
Tyngdpunkten ligger på det rigorösa säkerhetssystem som omgav och omger USA:s kärnvapen. Skildringen skulle lätt kunnat bli torr och krävande. Men Schlosser, som för en svensk publik nog är mest känd för succén Snabbmatslandet, kan konsten att berätta en historia. Även om han ibland blir allt för utförlig, så har han en oerhörd förmåga att få liv i sin berättelse.
Ska man försöka säga något enkelt om ett ämne som är oerhörd komplext och komplicerat skulle det kunna låta såhär: Trots alla olyckor som inträffat (även om de ibland mörkats) så har faktiskt aldrig någon av alla de kärnvapen som byggts av USA sedan 1945 någonsin detonerat oavsiktligt. Men att det inte hänt känns mer som tur än som skicklighet. För bakom alla säkerhetssystem finns alltid den mänskliga faktorn. Den långa berättelsen om olyckan vid en Titan II-missil i Arkansas i september 1980 blir ett levande exempel på hur de anställda ibland bryter mot säkerhetsföreskrifterna därför att de försvårar vardagsarbetet.
Schlossers bok är kuslig, ibland rent ångestframkallande. Som då vi får följa resonemangen som ledde till att 80 000 människor dödades i Hiroshima. Den djupt olustiga känslan hänger kvar inte bara på grund av tanken på det som varit. För precis som Schlosser skriver står tusentals stridsspetsar undangömda runt om i världen. De står därute och väntar, själlösa och mekaniska, upprätthållna av vår förnekelse – och de fungerar.