Om du dristar dig djupt in i rävskogen, så långt att ljuset inte följer med dig och bara spettarnas trumvirvlar hörs och gnäll från en bruten gren som rör sig i vinden, då kan du få se henne, som en späd och likblek vätte i mosstäcket. En gåtfull uppenbarelse i granskogens dunkel. Ljusskygg och huldrelik. Den saprofytiska orkidén som heter skogsfru.
Skogsfrun i svensk litteratur heter Kerstin Ekman. Hon har gjort skogen till sin lokal. Där påträffar vi henne. Hyssjande, med en på samma gång genomträngande och beslöjad blick. Lite sträng är hon och misstänksam. Vad ser du? Vem är du? Vad förstår du?
Tre ganska allmängiltiga frågor som tycks ringa in målsättningen i hennes berättarkonst. Allt kan inte avhandlas i romanform och för några år sedan fyllde hon en tung och mossgrön bok med poetisk och väsentlig essäistik om skogen och skogens män. Nu har hon hukat sig en aning, med knarrande gummistövlar. Fäst blicken vid liljan och rosen och drapan och gräsets ax.
Givetvis hör böckerna ihop, det är lite av appendix i detta. En skillnad består i att hon nu har sällskap. Tillsammans med idéhistorikern Gunnar Eriksson anträder hon en essäistisk vandring som går över skogsstigar och ängsmarker och fjällhedar och vidare in i den botaniska litteraturen som har en synnerligen rik tradition i Sverige. Det beror på Linné förstås. Den framåtlutande gången och det poetiska seendet har hon från Harry Martinsons många naturlyriska exkursioner men jag tänker också på Harriet Hjorths små blomsterböcker från 50-talet som förenade flora och kulturhistoria; Blomstervandringar hette de.
Titeln Se blomman vill uppmana oss att göra just det. Se. Till detta måste man emellertid skola sitt öga, finstämma sitt sinne; det är som med konsten. Med kunskaperna följer en fördjupad förståelse och en förtrogenhet som öppnar varseblivningen för nya dimensioner. Den som kan ser så mycket mer. Detta är bokens utgångspunkt och incitament tror jag; en förundran och frustration över växtlivets komplexitet som ju är oöverskådlig, i varje fall för en normalbegåvad människa. Det finns så mycket att lära om det växande, bara namnen på latin och svenska kräver ett idogt studium och sedan att kunna identifiera en mystisk ört ... - där någonstans börjar Ekman spinna sin tråd. Hon vill åt. Men man måste ha ledning och det innebär inte sällan docerande. Det är inget som fru Ekman fördrar, och av det skälet har hon i många år vandrat ensam, hela livet praktiskt taget, kollrig av markens myllrande prakt.
Men på Övralid av alla ställen, på en kulturstig som slingrar sig där, träffade hon Gunnar Eriksson, en annan amatörbotanist som liksom hon hamnade på efterkälken med näsan i vegetationen och som hon kunde acceptera som botanisk ciceron av det skälet att han inte försökte mästra henne. Han dök upp här och var redan i Herrarna i skogen, men enbart som referens: nu är han medförfattare.
Gunnar Eriksson är en samlarnatur och anlägger samlarens perspektiv i sina betraktelser. Drömmen om det absolut jungfruliga åtföljer alla botaniska upptäckare men i vårt tidevarv, då det mesta är systematiserat och pressat mellan arken, får drömmen stanna vid den personliga upplevelsen. Att för första gången få påträffa en rar växt i det fria - en längtans blomma. I det sammanhanget blir Gunnar Erikssons sökande efter låsbräkensläktets sju arter en spännande jakt, där varje fynd sätter sig i hans minne som en högtidsstund. Inte bara en gång hittar han ett låsbräken efter att ha placerat sin ryggsäck på det. De söker det mänskliga.
Ängar växer igen, livsbetingelser försvinner, där stormarna skördar granar i enorma drivor planteras g-r-a-n, som släcker ner i skogen. Trots att det förhåller sig på det sättet är det ändå ingen kverulantisk miljöskrift, och det framgår rätt tydligt att detta har varit ambitionen: inget gnäll ska det vara! Vi tar det onda med det goda, Gunnar. Därför belyser de att det minsann blommar i kraftledningsgatorna, i såren som löper genom barrskogspälsen. Det växande anpassar sig. När asfalten spricker i ett annat årtusende tittar plantan upp. Sorgen gäller då snarare de utdöende kunskaperna, den biologiska analfabetismen som griper omkring sig. Sorg över att så många numera hellre vill se Thailand än det levande landskapet Sverige. Det är tragiskt. Den linneanske svensken har blivit ett solbränt lik på en sydostasiatisk strand. Och hemmavid kantas de sterila gräsmattorna av lupiner.
Denna utomordentligt vackra och viktiga bok är lite taffligt redigerad, texten fult spärrad här och var och illustrationerna verkar ha kastats in på sidorna - bland annat har inte en utan två bilder från Jacob Wallenbergs Min son på galejan hamnat på fel plats, och sådant är oförlåtligt. Det skämmer helhetsintrycket.
Det uppstår en växelverkan mellan Ekmans och Erikssons stilistik men någon befruktning mellan honligt och hanligt tycker jag inte man kan tala om. För att markera på vem av författarna ett jag syftar på har de satt små blomkronor i texten och det är faktiskt med besvikelse jag når de helsvarta plupparna som inte är Ekmans. Inget ont om professor Eriksson, han är kunnig och välformulerad, men jämte skogsfrun blir vi alla förminskade.