I riktning mot maggropen

Men - ingenting spekulativt alls. Precious är en mycket gripande, vacker, helgjutet välspelad och i våra individuella minnen bestämt fastetsande sorts historia; baserad på romanen Push av pseudonymen Sapphire och (det glömde jag visst) även destinerad mot våra hjärtan. För det här klarar man faktiskt inte av utan en eller annan tår i ögonvrån. Idel sorg och tragedier. Berättelsen om den 16-åriga, svårt överviktiga, hiv-positiva, för andra gången gravid med sin egen pappas barn och med en mamma från helvetet försedda Claireece "Precious" Jones tuggar sig fast i åskådarens sinne. Och behåller det greppet i åtminstone två timmar. Hon bor i Harlem, New York, med sin våldsamma och störda mamma, som enbart betraktar henne och hennes dotter som har Downs syndrom som ett par socialhjälpscheckar, och bekämpar allt det miserabla omkring henne med ett aktivt drömliv. I "Precious" drömmar är hon smal och en filmstjärna som går på röda mattan vid stora galapremiärer. Men fantastiskt nog är "Precious" bra i skolan och speciellt bra i matte. Hon tycks äga den överlevnadsvilja som krävs för att klara sig i en överjävlig värld. Fast ... helt säker kan man ju aldrig vara. Men säker kan man i alla fall vara på att Lee Daniels har gjort en virtuost gripande film, med en serie anmärkningsvärda rollstudier. Gabourey Sidine debuterar faktiskt i rollen som "Precious" och lämnar ett stort avtryck. Mo’Nique håller Oscarsklass som hennes mor och även Lenny Kravitz, i en fin liten roll som manlig sköterska, lyser starkt. Och skulle ni tro på Mariah Carey som en utsliten socialsekreterare ? Hon är i vilket fall som helst utomordentligt trovärdig. Så ... gör er själva en tjänst och: upptäck Precious!

I riktning mot maggropen

Köp inte biljett till Precious och förvänta er en fredagskvällsmysig skrattfest eller feelgood-film. Tvärtom: det här är den sortens film som siktar in sig direkt mot maggropen. Helt obeveklig.