I närkontakt med orden

De flesta dagskritiker tål det inte, men Lagercrantz gör det. Den mycket stora volymen över hans publicistiska gärning förmår leva, de flesta antologier över kritikergärningar man läser gör det inte. Niklas Nåsanders urval visar att en hel del onekligen är obligatorier också, den mångomtalade sensibiliteten visar sig - ganska ofta - vara rutin och beläsenhet. Men kanske beror begeistringen inför Lagercrantz på den ovanliga kombinationen - poet och tidningsman. Föreningen av lågt och högt, av tillgängligt och förfinat. Och hans bredd förvånar i dagens infållade kritikerverksamhet.
Vårt sekel är reserverat åt lögnen lyder den postkoloniala titeln. Som riktningsangivelse är den helt riktig, och som gärningsbeskrivning likaså, Lagercrantz insats var att demaskera den stora, borgerliga lögn han var född in i, och därefter satt att förvalta som DN:s chefredaktör.
Han blir publicistikens Olof Palme, avfällingen som med briljans och arrogans gör upp med allt hyckleri och dubbelspel i det liberala paradiset. Bokens titel är förresten hämtad ur en sen artikel, där han - profetiskt - nagelfar det västliga agerandet i Irak.
Artiklar från 1938 till 1993, mest från DN och man märker förstås hur mycket man har att tacka honom för. Han formulerade själv, och släppte in många andra, som gav röst åt den heliga vredens 60- och 70-tal. Den dagordning han satt för kulturkritiken var vänster, och den dagordningen gäller än. Såklart att en del dogmer slinker med i hastigheten, när hela världen utmanas och alla orätter ska föras inför yttersta domen.
Han reser till Kina, men i sin begeistring är han ändå mer klarsynt än de flesta resenärer från tiden. Det var ju inte dogmen som drev honom, inte beviset efter den yttersta sanningen, utan hatet mot de yttersta osanningarna. I polemisk ställning är han oftast bäst, de artiklarna liknar kattens lek med råttan.
Alltså måste han skriva om, och förstå allting, från Ferlin till folkkommuner. Under genomfarten spränger han det mesta i luften, familjen Bonnier, Per Ahlmark (oerhört roligt), den helige Hammarsköld och den mer ohelige Assar Lindbeck. Annat bygger han upp och försvarar, som alla dessa författare han hade tid att skriva monografier över, Dagerman, Karlfeldt, Dante, Joyce, Swedenborg och Strindberg. Där imponeras man, samtidigt måste man osentimentalt erkänna att allt är inte briljant i hans dagskritik, en del är bara normalt och habilt.
Han lär sig aldrig tåla makten, därför vill man läsa honom igen. Den egna makten lärde han sig behärska och pennan är inte helt oblodig som vapen. Allt är tillfälligt, säger oss Lagercrantz, varje insikt är början till en annan insikt, inte ett slut. Denna antiideologi och hans närkontakt med orden gör honom ständigt läsvärd.