Det är nakna, rätt kalla rader där författarens eget språk blandas med redigerade dagböcker, obduktionsprotokoll och en mix av citat från författare, psykiatriker och andra större eller mindre inspirationskällor. Bokens sista sida är helt enkelt en uppräkning av allehanda bidragsgivare och referenser.
Det är ett oerhört introvert skrivande, och kanske är det nödvändigt. I boken finns en dominerande bild. Det handlar om ett alldeles konkret självmord; författarens egen far som tog sitt eget liv. Fadersfärd är fylld av berörande minnen och ett rotande i skuldkänslor som murar in författaren i en sorgegondol där farkosten flyter fram helt utan styrning.
Författaren själv är en vilsen och skadskjuten fader och läsningen är, rent bokstavligt, smärtsam. De destruktiva krafterna kan verkligen bryta ner en människa. Ingen tvekan, om vi nu trodde något annat.
Hela diktsamlingen är en enda lång besvärjelse, en sorts förtvivlans vandring mot det mörka. Men det skulle förstås aldrig ha blivit en bok om det mörka inte bryts upp ibland. Inte så att hoppet är starkt, men det finns en sorts besvärjelse, ett motstånd mot att bli som han, den försvunne fadern. Inte mycket till glädje och som tur är ingen tramsig new-age-lösning där det bara gäller att tänka positivt så kommer kärleken, friden och guldsparvarna flygande.
Här råder andra lagar, säkerligen mer realistiska. Skulden och självföraktet är motståndare som inte är lätta att vinna över. Han som skriver finns ändå kvar och berättar sin mörka historia. Det blir till ett motstånd, en medveten rörelse för att förstå. Någonstans i själva skriften, troligen i själva mellanrummen mellan orden, finns en utväg.
I alla fall vill jag tro det.