I kontrasten mellan stad och by

SKAM. Ann-Helén Laestadius nya roman "Hej vacker" är framför allt en existentiell roman som inledningsvis handlar mycket om skam.

SKAM. Ann-Helén Laestadius nya roman "Hej vacker" är framför allt en existentiell roman som inledningsvis handlar mycket om skam.

Foto: Håkan Gidlöw

Kultur och Nöje2010-08-19 06:00
Jag söker mig till en strand för att läsa. Ann-Helén Laestadius nya roman Hej vacker gör resten. Det är sommar, det är byn, det är tvåhjulingar med motor. Det är ungdomar, het förälskelse, långa dagar där ljuset aldrig tar slut och sommargäster som både hör hemma och inte. Att det inte handlar om min by, utan om Soppero, gör inget - jag är där. Huvudpersonen heter Agnes. Hon är 13 år och dyker upp första gången i 2007 i Sms från Soppero, Ann-Helén Laestadius skönlitterära debut. Med den vann hon manustävlingen "Att vara ung same i dag". Uppdraget var att skriva för läsare mellan 9 och 12 år. I Hej vacker återkommer hon och liksom i förra romanen handlar det mycket om kontrasten mellan stan och byn. Man talar om storstadsdjungel men också byns koder är kraftfulla, deras rötter är djupa och berättar bland annat om med vilka man får tala, vilka man får älska. Precis som i debuten väver författaren dock sin berättelse med många trådar, men har i Hej vacker sållat hårdare. Det är till kompositionens fördel. Till exempel får det som vi ofta betecknar som magiskt förbli en okommenterad fond. I stället fördjupar hon sitt utforskande av den konflikt mellan mångspråkiga samer och enbart svensktalande som politiken under 1900-talet befäst. Det är en berättelse, som förutom att tala om det länge förtigna är viktig i sig själv, också kan genljuda hos många fler. Men framför allt är Hej vacker en existentiell roman som inledningsvis handlar mycket om skam - den kanske allra förfärligaste av människans känslor. Ann-Helén Laestadius berättar om att gömma sina upplevelser för sig själv och för nästa generation, om att skämmas för sina släktingar när de dyker upp på besök eller när man tar med sig gäster från det urbana livet till byn. Men också om att påföras skam för att man inte är "en riktig": här svensk och same. Själv skriver hon på svenska, och hennes journalistiska erfarenhet känns tydligt. Romanen är rakt berättad med många detaljer och dialoger där journalistens tekniker får verka i symbios med författarens. Här och var finns dessutom samiska ord för att illustrera Agnes språkbrist. Det flyter på rätt bra och når ibland fram till gestaltningar som går rakt in i hjärtat. Romanens verkliga styrka ligger dock på helt andra plan. Givetvis genom själva berättelsen, men också genom att författaren utmanar ungdomsromanens konventioner när inte bara den unga människan står i centrum. Agnes röst blandas i stället med fler gestalters, och mer än i andra romaner för unga blir banden till tidigare generationer tydliga när deras betydelse för den person man formar under uppväxten diskuteras. Agnes bok är därför också berättelsen om mamma Anna-Sara, Ella, och mommo. Anna-Sara är den viktigaste. Hon valde att rädda sig undan skolmobbningen i Vittangi, flytta till Kiruna och gömma sitt samiska språk. Senare blir hon journalist på svenska, träffar en man och får Agnes som hon ger en enspråkig uppväxt i Solna. När denna nu vill aktivera sin hela identitet, går de konflikter tidigare generationers vägval skapat inte längre att undvika. Och i det alltmer vuxna mötet mellan mor och dotter finns så mycket smärta att vissa partier rent av är plågsamma att läsa. Men den nya tiden bjuder också på hopp. 2000-talet med sina upplösta gränser och språkblandningar erbjuder på samma gång en möjlighet behålla identitet men välja bort fundamentalism. Agnes har själv en fin relation med sin kusin i Soppero, och med Henrik. Det är han som skickar Sms:en på samiska från Soppero och det är han som väcker förälskelsen. Och Agnes brinner. För vid sidan av skammen - och dess goda kamrat försoningen, är kärlek romanens andra starka känsla. Ann-Helén Laestadius låter dessutom Agnes få vara subjekt även i förälskelsen. Hon får se på sin Heaika, tycka att han är så vacker, kyssa honom - inte bara bli kysst, fantisera om hur han är klädd, eller snarare oklädd, då han ligger i morföräldrarnas vardagsrum på en madrass efter att ha varit ute i regnet. Det hon känner stavas åtrå. Ovant att läsa om i romaner som skrivs för en ung publik, och härligt att läsa om i en roman om kärlek.

Fakta /Ny bok
Hej vacker

Ann-Helen Laestadius
Raben & Sjögren

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!