Djuren löper om varandra, inbegripna i en virvlande dans som får marken att skälva. Det är lätt att föreställa sig att djuren gör vad de kan för att man inte ska kunna skilja dem åt, det vill säga vare sig handgripligen eller med ögat. Vi är renar, vi är renar, ingen är en, ingen är en.
När horn, gumpar, mular blandas om i renskiljningens väldiga tombola tycks de enskilda djuren upplösas. Istället manifesterar sig i renen som idé, en kubistiskt mångfacetterad uppenbarelse. Per Adde, sedan urminnes tider bosatt i väglöst land i den norska lappmarken, förefaller under de mogna åren i sitt konstnärskap ha blivit utmanad och rentav stämplad av denna idé, som av allt att döma haft en frigörande inverkan på hans skapande. Utställningen på Konsthallen har retrospektiv karaktär och programmatiskt sker inga större omkastningar i hans måleri, åtminstone inte sedan 1950- och 1960-talet, då han stod styv bakom staffliet och gjorde kompakta behändiga dukar med skarpt avgränsade och opaka färgpartier i enlighet med dåtidens smak. Det man däremot kan se är en utveckling mot en friare och djärvare penselföring, det blir fler och fler skärvor av tunt bestruken eller omålad duk i kompositionerna, och skogsmotiven med mönster av tandade blad och eldiga höstfärger stångas ut av renarna, som dundrar in och tar över. Målningarna växer också, de senare är av det slag som konstnären måste backa ett par tre steg för att se hur penseldragen ter sig. Han arbetar med ett fåtal färger som ofta kontrasterar mot varandra och tumlar emot åskådaren och i den förtätade färgprakten kan man urskilja djurens bekanta former, det är hornkronor, hårt skulpterade skallar och mjuka mular med nosvecket som små skrivtecken. Oskäliga bruna ögonfläckar. Även hunddjur framträder på detta vis, flersidigt belysta och infångade. Huvudformerna blir ett mönster att identifiera i en abstrakt väv av kulörer. Ett hundöra hänger vikt.
Per Addes livskamrat heter Kajsa Zetterquist och hon har gått ett steg längre. Om man ser till utvecklingslinjerna i hennes måleri blir det tydligt att de föreställande formerna - främst kvinnliga kroppar i olika positioner - till en början tjänar som behållare för färgerna men att de efterhand träder tillbaka och underordnas en utpräglat nonfigurativ vilja och en längtan till ett konstnärligt språk enbart bestående av färger och mönster. Den stående kroppen undergår en förvandling, eller om det är en förädling, och vrider sig ut ur sina representativa bojor och blir enbart mönster, en uppåtgående spiralrörelse, bestående av sobra färger som flätats in i varandra. Det liknar en DNA-skruv lite grann, så man får kanske beteckna det som en evolution.
Den stora behållningen med utställningen av Per Addes och Kajsa Zetterquists färgstarka och egensinniga måleri är att deras mognad så tydligt går att följa, hur de båda rör sig bort från den föreställande konsten, mot ett förvildat och friskt uttryck. Det är som att tillvaron i civilisationens utkant fått dem att växa fritt.