Femtonårige Caspian är snärjd i gruppens och normens bestämningar. Han är anpassad till döds, kanske framför allt en fånge hos manlighetsmyter om makt, våld, uteslutning. I den miljön är han vek, men förmår ändå uppbåda så pass mycket hårdhet att han ofta, inte alltid, lämnas i fred när ett offer ska utses. Folk är "jävla töntar", "mesar", "idioter" - avståndet till det föraktade mäts upp. Man förväntas klaga på skolmaten, inte le för mycket, skryta om erövringar, negligera vuxenvärlden, ägna ett högst förstrött intresse åt lektionerna. Det vanliga.
Så till vida är Hassan Loo Sattarvandis roman väl så aktuell. Reducerad sin konstnärliga halt kunde den användas som en beskrivning av den svenska skolans kris, vuxenvärldens misslyckande, ungdomars moderna snedsegling, eller något i den stilen. Men det vore mindre intressant. Det angelägna är snarare författarens människointresse. Han solidariserar sig med bokens pojkar även när de går emot all anständighet. Inte så mycket med deras handlingar som med deras anspråk på att vara en del av den här världen. Deras glanstid är kort. Skolans stökiga killgäng är i det långa loppet förlorare, rov för en social problematik som tycks oundviklig, närapå deterministisk. Caspian befinner sig i glipan mellan två världar, har läshuvud och en viss sensibilitet, en känsla för gråskalor, han är en individ där många andra bildar pöbel (något som visserligen här och var tecknas väl schematiskt). När gruppens heder ska försvaras dras han med men känner hela tiden skuld och skam. Han tycks vilja bjuda över den kompakta torftigheten hos kamraterna men saknar det grundläggande modet. Hans fåfänga försök korrigeras ögonblickligen.
Det kunde sägas att Sattarvandi har ett närmast absolut gehör för hur människor pratar. Men den roman som - vore det möjligt - återgav autentiskt tal skulle vi knappast identifiera som litteratur i egentlig mening. I stället bör nog lovorden gälla Sattarvandis långt gångna konstruktioner, de illusionstrick han utför som levandegör texten. Svårt ibland att säga hur, men hans roman vilar tungt på den språkliga trovärdigheten. Därför skorrar det när författaren ibland hamnar i typmässiga schabloner. Ungdomsgangstern, den söta tjejen som gillar tuffa killar, tönten med finnar, den ensamstående morsan. Jo, de finns här alla, talar och rör sig, ingalunda som pappdockor men inte alltid med det karaktärsdjup som de förtjänat.
Boken berättas utifrån Caspians horisont, några längre telefonsamtal med en vän återges men det är endast Caspians röst som nedtecknats. Vännen tycks ha inblick i varje skeende men står samtidigt utanför. Kanske ringer Caspian till sig själv, kanske är det han säger snarare att betrakta som bön.