I fantasins våld

En rad återkommande figurer och element vimlar förbi i Sara Gordans nya bok, Uppställning med albatross: barnet, pompomflickorna, Titanic, snigeln, sköldpaddan, nyckelpigan, vindruvorna, albatrossen, fadersfiguren Papy, med flera. Tillsammans utgör de ett mikrokosmos, där de enskilda delarna ingår i en rad olika konstellationer. De är inventarier som, eventuellt, utgör en ordning, något att fixera det hastigt skiftande med. Så här kan det låta: "Papy drar upp vita bilen ur diket, höger framdörr får han lägga i baksätet, frambogarna buktar, färgen täckt av lera det var solen. Det var natten, mannen skulle bara till byn för några glas, några glas helt enkelt vi är inte på Titanic, marken är fast under fötterna det gungar." Motsägelserna är legio, kontrasterna många. Vad detta handlar om låter sig inte riktigt sägas. Man kan ha en viss aning, följa trådar och se linjer, men någon verklig historia är svår att skönja. Så är detta kanske också att betrakta mer som lyrik än prosa, eller en prosa som är så pass lyrisk att den spränger sin egen form. Berättelsen kommer i andra hand, eller återfinns i språkarbetet. Alltsammans skulle också kunna vara ett barns drömmande. Det finns partier som tyder på det. Men det är inte det gängse sentimentaliserade och sockersöta barnet det rör sig om. Nej, snarare ett ganska hänsynslöst och stundtals förryckt barn, som gifter sig med sin mor, har diabetes och använder skjutvapen. Tänk om reklamen och massmedierna kunde lägga sig an med den typen av problematiseringar av det oskuldsfulla ... Uppställning med albatross är en bok som ger sig i fantasins våld. Den har en livlighet det är lätt att imponeras av, och låta sig föras bort med. Verklighetsflykten är allestädes närvarande. Humorn är av det råa och drastiska slaget. Men det är också en bok som ibland faller på eget grepp. Kan all denna fantasi verkligen vara nyttig, tänker jag, med den surmagade del av mig som snarare suktar efter substans än upptåg. Leken med ord har en tendens att bli ett slags jollrande med ord, där det godtyckliga faktiskt ligger brännande nära. Jag saknar en gråhet, där de kulörta nyanserna kan återfå sin egentliga lyskraft.