Mats Tormod gjorde det på sitt sätt, med en ”läsning” om män som formas genom kvinnors svek. Peo Rask gör det på ett mer vardagligt sätt, genom att följa i världsförfattarens norrbottniska spår. Till bagarstugan i Björkelund, Björns tegelbruk i Sunderbyn, gallringsbommen på Bodön i luleälven.
Alla de proletära erfarenhetsställena, beskrivna en gång i Johnsons böcker, beskrivna igen här och fotograferade i all sin övergivenhet. Nå, bagarstugan är kulturarvsrestaurerad och minnesrik, Bodön icke. Arbetarklassens slitsamma platser saknar oftast monument, och att bevara ett tegelbruk på ett något så när rimligt vis är ingen lätt uppgift.
Rasks bok är en slags norrbottnisk odyssé, till glömda platser, till berättelser om berättelserna. Ganska sympatisk, lite hastig i prosan och omdömena, men med ärlig ton och vackert illustrerad. Bildmaterialet, färgfotografierna är hämtade från Eyvind Johnsons sista resa till Norrbotten och hemtrakterna, den som företogs i juli 1976 och dokumenterades av paret Hans och Inger Wehlin (Karlman). Färgfoton från sjuttiotalet brukar blekas ut till ljusrosa meningslöshet, men här hamnar de i ett meningsfullt sammanhang.
De är redan historiska bilder, med författaren Arvid Moberg på färjan över älven vid Avan, med hustrun Cilla, hand i hand mot Näsberg, framför föräldrahemmet i Svartbjörsbyn. En mager och märkt man, man tycker sig ha träffat honom längs någon annan byaväg, en bekant gestalt. Månaden därefter, augusti 1976, går han bort från alla jordiska vägar.
En guide till några litteraturens platser i Norrbottens kustland. I spåren av dess störste författare. Det duger bra. Och bilden från stenbrottet i Hedberget är storslagen, den vill inte lämna sinnet, där arbetade han med morbrodern och knackade sten till makadam, femton år gammal.