Senast det begav sig gästade han Kiruna och Malmfälten för att minnas dagen då de 35 borrarna i Leveäniemis dagbrott stämplade in, men gick och satte sig i truckverkstaden i stället för att ge sig ut och jobba i den 25-gradiga kylan. 40 år senare, den 9 december 2009, drog ett fackeltåg genom Kiruna mot stadens berömda stadshus för att bland annat se dramatikern America Vera-Zavalas pjäs Viskleken om gruvstrejken. Enligt Riksteaterns Birgitta Englin räckte pengarna inte till mer än en läsning, men hon hade förhoppningar om en fortsättning. Regissör var Richard Turpin som även han hoppades på en riktig uppsättning.
Den här gången har Richard Turpin arbetat med
Teaterhögskolestudenternas slutproduktion sedan januari och jag ska just gå till motattack mot pratet om Norrbotten som mörkt när jag inser att han faktiskt har en poäng. Arbetar man hela dagarna i en svart teaterlåda måste man komma in i mars för att upptäcka att det faktiskt finns en sol över isen där utanför Luleås teaterhus.
Startade Teater Tribunalen
Hemma i Stockholm har Teater Tribunalen, som Richard Turpin var med om att starta för 17 år sedan, just haft premiär på En föreställning om svensk vapenexport, som den talande titeln lyder.
Det är inte första gången Tribunalen prickar så rätt i tiden. Samma dag som börserna rasade i New York 2008 hissades ridån för deras iscensättning av Det kommunistiska manifestet medan deras hyllade uppsättning om den godlynte och tappre soldaten Svejk passade bra just som Sverige blivit krigförande igen efter 200 år i fred. I terrorkrigens tidevarv hittades författaren Haseks berömda soldat i en frysbox i Afghanistan av Teater Tribunalen som värvats till den svenska Isaf-stryrkan.
Rena turen, säger Richard Turpin när saken kommer på tal. Men riktigt så slumpartat är det nog inte. För menar man allvar med viljan att ge teatern en plats i det pågående offentliga samtalet är det naturligtvis viktigt att ha koll på vart vindarna blåser.
Själva få bestämma
Teater Tribunalen startades för att "ge en mer komplicerad, komplett och uppriktig bild av verkligheten än den som enkelriktat konsumeras via kvällspressen och förenklade debattprogram i tv", som de själva skriver på sin hemsida. Där konstateras också att "vi är moralister i den bemärkelsen att vi tar ställning i samhälleliga skeenden, och pedagoger i det att vi försöker ställa adekvata frågor till publiken om dess verklighet".
- Vi var ett gäng från Teaterhögskolan i Malmö och från Dramatiska Institutet som slog oss samman i Tribunalen. Tanken var då som nu att få bestämma över vårt eget arbete, över vår egen repertoar. Jag hade inga planer på att börja regissera, men eftersom vi hade lite svårt att hitta regissörer blev det så, säger Rickard Turpin som senast satte upp August Strindbergs Lycko-Pers resa på Strindbergs Intima Teater och snart ska iväg till Göteborgs stadsteater för att sätta upp en pjäs om Kina.
- Den är fortfarande inte skriven, tanken är att vi ska skriva tillsammans jag och ensemblen.
Det är så han ofta väljer att arbeta. Med en engagerad ensemble där alla blir delaktiga i den konstnärliga och mycket kollektiva processen.
- Konsten och teatern är en viktig del i samtalet, särskilt som journalistiken känns så riggad. Jag menar, se bara på Anna Odell. Hon gjorde ju egentligen journalisternas jobb. Och var finns kritiken mot vår utrikesministers inblandning i Lundin oil och alla konstigheter kring de ryska gasledningarna? Jag tycker i alla fall inte att pressen informerar mig om det jag vill bli informerad om, säger Richard Turpin.
- I andra länder har teatern ett helt annat självförtroende. På tyska ledarsidor citeras både pjäser och författare, det händer nästan aldrig i Sverige.
Kanske har det att göra med att den svenska teatern tidigt blev en umgängesform och inte lika politisk som i många andra länder, funderar han samtidigt som han motsäger resonemanget med att berätta om hur publiken jublade åt Strindbergs ohöljda kritik av monarkin i Lycko-Pers resa 1884.
Teatern som Bregottfabrik
Norrbottensteatern kallar Richard Turpin just nu för Bregottfabriken med tanke på både pjäsval och den medföljande reklamen.
- Jag tycker att man ska förhålla sig kritisk till allt vad sponsorer heter inom teatern. Vår bransch har ju varit så där att folk aldrig riktigt haft fasta anställningar. Men nu verkar det som om hela Sverige har tagit över det dåliga med vår bransch. Jag vet inte riktigt hur det är här, men i Stockholm har det gått ganska långt med vad som förväntas också av fria konstellationer, att man ska finansiera sin verksamhet med oblyga flirtar med krafter som man helst inte vill ha att göra med, säger Richard Turpin och citerar Bertholt Brecht som en gång konstaterade att det är dyrt att ha moral.
Teater ska slå sönder invanda tankemönster, vara uppviglande och subversiv, tycker Richard Turpin, som menar att det är upp till teatern själv att ta plats i offentligheten. Med en kulturminister som anser att ordet kultur har en negativ klang och gärna skulle vilja ersätta det med ett ord som underhållning måste de som tycker annorlunda bjuda motstånd.
- Jag är väldigt konspiratorisk. När kritikern Aase Berg går ut i DN och skriver om sitt teaterhat, tänker jag att hon går maktens ärenden. Både pressen och bokförlagen har de intagit, men fortfarande är konsten relativt fri, något man försöker ändra på. Plötsligt talar alla om konsten och kulturen som en slags vänsterrörelse. Men var finns den? Och var bedrivs den subversiva teater som alla är så rädda för? Har jag missat något, för jag ser i alla fall inget av varken det ena eller det andra.