Jag försöker förstå vad det är för ton som ljuder genom Elisabeth Rynells nya diktsamling I mina hus. Den är högstämd och distanserande. Den signalerar avstånd, kyla, stor ensamhet. Den är fylld av den kroppsmystik som är ganska vanlig i svensk nutidspoesi, här förenas den med naturupplevelser och övergivenhetens relationer. <br>Elisabeth Rynell beger sig in i mörkret och låter sig uppslukas: ?Att tordas vara blind och oseende Tordas/ läsa världen fingertoppsledes handflatsledes??. Detta mörker är en metafysik som låter kroppen förstå det intellektet havererar inför: ?Vara/ nyfött. Kratsa ur ögonen/ fosterhinnor/ skrik??.<br>Med en tämligen mild form av den samtida språkmaterialismen modellerar hon ett ganska slutet universum, en personlig dystopi där ordet tröst närmast framstår som hånfullt. Det kunde nog fungera, det kunde till och med bli riktigt bra, problemet med Rynells dikter är deras ambivalens, deras sätt att inbjuda för att därefter vända ryggen till. <br>Vid några tillfällen, som i dikterna till Sara Lidmans minne, närmar sig hennes attityd den sekteristiska upphöjdhetens isolering. Hon skriver där en sluten och sublim renhet som i grund och botten är metafysisk. Delar man inte hänryckningen är uteslutningen ett faktum. ?är jag madonnan jag bär mitt barn högt en/ statyett i mina händer Och hon. Du. Det ansiktet/ är modern rälsen går tvärsigenom oss/ i sagan/ släpade navelsträngen lös/ efter mig?. Den sakrala innerligheten och ömsesidigheten kunde inte fungera mer exkluderande. I helgonens krets ter sig det mesta i världen svart och smutsigt. <br>Den kvinnliga nymystik man här läser är svår att likna vid någon föregångare. Närmast tänker jag på religiöst svärmeri och åtföljande glädjelöshet, här är sårmystiken utbytt mot mer inresekretorisk dunkelhet, men hänryckningen och inåtvändheten är densamma. Det var nog en värld som Sara Lidman kände till, eftersom hon så väl förvaltade arvet från den frireligiösa hänryckningens tid och tanke. Om inte i trons bokstav, så i dess anda. Hon tappade dock aldrig klarsynens drabbande kraft, gav sig aldrig hän åt mörkret. Sara Lidmans människor bemästrar, tämjer jorden till kultur och kulturen till nytta. <br>I mina hus är en märklig sammanfogning av tungt mörker och vitt ljus. Det första tyr hon sig till, det andra reser hon som ett tempel av kysk renhet och förandligande. Två statiska tillstånd som reser en båge mot ren förtvivlan. Och vad döljer sig längst in? En kvinna reducerad till utsöndring, till alstrande natur. I ett tillstånd av ingenting som lämnar henne ensam mellan det vitmenade och det jordigt krälande. <br>Elisabeth Rynells hus är i sanning en mycket dyster boning. <br>
