Det är kanske en befängd idé, att ställa samman diktare och diktsamlingar som bara förenas av några utgivningar i början av året 2014. I en tid när det poetiska landskapet är lika förskingrat i sin tryckta form som det är livaktigt som estradföreställning, som poetry slam. Sambandet finns, den som någon gång närvarat vid uppläsningar vet hur olika upplevelsen av det levande och det tryckta ordet kan verka. När den tryckta och kritikerbedömda dikten får allt snävare allmänutrymme återgår lyriken till sin talade offentlighet.
Det känns som en reservatshandling att läsa Jesper Svenbro, Anna Hallberg, Lennart Sjögren och så Lotta Lotass, lite vid sidan om. Hennes essäsamling Varia, vi börjar där, Lotass skriver nämligen själva urcellen för en del modern skönlitteratur, oftast kallad språkmaterialism, ibland koncept, den som sysslar med brus, icke-mening, skärvor. Redan 1998, högteoretiskt, tanken flyger fritt mellan kosmisk entropi, postmodern teori, Jacques Derrida och Roland Barthes. Det är långsökt och elegant som konstruktion, och det förklarar en hel del. Exempelvis den enorma förmågan hos den postmodernt ”trasiga” litteraturen att väcka likgiltighet, en sval applåd för dekonstruktionens ansträngning som tanke, en gäspning för dess litterära utfall.
Anna Hallbergs Ljusgrönt och aska är något av ett examensarbete i genren. Pedagogiskt upplagd som en instruktionsbok i tre nivåer, först ordlagret, olika ordklasser med anknytning till titeln, ”lime, groblad, klorofyll”, därefter ordleken, den tillsynes spontana associationen, ett gammalt knep från 1940-talets modernism, psykoanalysen som frigörare för spontana diktrader. Ofta brukar det sluta där, men här följer en nästan prosalyrisk del, resonerande, normalsyntaktisk. Ja, tydligt nog, men drar det blod? Nej, men det ger poäng för trohet mot dogmen.
Ifall begreppsparet skönt – fult fortfarande är giltiga är det dessutom inte särskilt skönt. Och det är svårt att se att det experimentella nått särskilt långt sedan fyrtiotalet. Marginalisering följer och då som nu får kritiken oftast skulden, inte många säger att sjukdomen är hos lyriken, experiment i galaxens utkant står ju inte i centrum för läsaren.
Sjögrens Kalla mig Noa är då ett välkänt rum, en svit runt mannen som överlevde syndafloden, en av urkällorna, referenserna. Helt öppen, helt läsvänlig, inget nyspråk, tvivlet är tuktat till uttryck, ofta nog mycket vackert. Sakligt, men med poetisk licens i gränstrakten mellan gåtan och kunskapen. Hos den senare ryms oftast Jesper Svenbros dikt. Hill, Hill, Hill är en klassicerande läsning av en av våra största konstnärer, utan att romantisera den schizofreni som blev hans undergång. Svenbro är klassisk filolog och i dikterna om Hill går han in på hur det antika Grekland såg läsandet som en handling som kunde väcka döda till liv, deras röst, anden.
Biblioteken, också de minsta, är begravningsplatser, där läsaren anropar de hädansomnades namn.
Lärdomsvärlden är alltid stor hos Svenbro, vacker, men fotnotens bildningskrav får ideligen läsningen att stanna upp. Dock kan man återvända, till dessa bägge.
Två äldre män, en ganska ung kvinna. I kulisserna hör jag samtiden allvarligt viska om det ständiga behovet av att uppfinna språket på nytt. Om en estetik av brus och brusten mening, misstro mot metaforer och kommunikation. Och känner mig övergiven, hänvisad till tidens gallring men lämnad utanför av en poesi som antingen är åldersstigen eller glädjelöst ovillig att ens bli vuxen.